Nej, inte heller idag var det riktigt nära den stora superöringen. Men kusten var lockande i sin grådaskiga uppenbarelse. Josef hade också goda aningar, så vi stövlade ut mot tångruskorna. Första stället: en sträcka vi båda är överens om att det vilken dag som helst ska bli öringsfyrverkerier på. Men inte idag. Inte ett liv.
På nästa plats hugger det hårt när en öring sprutar in från högerflanken och tar mitt bete under spöspetsen. Alltför nära. Du vet vad som händer - ett par snabba huvudruskningar och sagan är all. Det är knappt lönt att tänka "mothugg" innan fisken är långt borta. Men det ger åtminstone lite ljummare tankar och varmare fingrar i nordanvinden.
Vi tar en kopp kaffe och funderar ett tag över det relativt tröga fisket. Knappt någon av de erfarna spösvingarna har haft något rejält senhöstfiske att tala om. Temperaturen i havet pekar mot gott fiske, men det vill sig inte riktigt. Man får jaga ihärdigt för att hitta de enstaka som är huggvilliga. Är de flesta öringarna kvar på djupare vatten och utnyttjar möjligheten att kunna hålla igång ätandet, nu när vattnet fortfarande håller sig över femgradersstrecket? Eller är det strömmar i vattnet som ställt om agendan? Letar vi på fel ställen? Äh. Nya tag vid tillfälle.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar