En ö är alltid en ö

Danskt gemyt, kuststräckor av alla de slag och rapporter om grymt stora, blanka havsöringar. Då kan man lämna en ö för en annan ö. Bornholm. Om så bara för ett par dygn. Men tätt efter följer naturligtvis busvädret. Det rister och drar i stugväggen när vi går till sängs. Och när vi vaknar är det värre. De södra delarna av ön är bara att glömma. Vågorna är manshöga och vattnet är brunfärgat av kringflytande bråte. Med kapuschongerna uppfällda drar vi oss norröver. Jag tappar en blanking i femte kastet. Sen är det några småttingar och lekfärgade som kommer upp.

Här på Bornholm finns förresten en del riktigt vettiga regler. Till exempel får man inte slänga i några nät innanför tremeterskurvan. Med andra ord får både lekande och utlekt öring (plus de blanka eftertraktade) simma lite ifred där inne på grundvattnet. Smart! Åarna är skyddade som på Gotland, men dessutom är de största och viktigaste Bornholmsåarna och deras mynningsområden skyddade året om. Vidare måste alla färgade öringar sättas tillbaka. Det underlättar ju för den osäkre, som inte vet om fisken har lekt eller ännu ska leka. Ska du bonka en fisk så måste det vara en helblank som fjällen fullkomligt rasar av.

Calle drar på en tung fisk som definitivt inte tappar fjäll. En stark torsk förgyller tillvaron och bidrar till både garv och några nostalgiska tillbakablickar till den tid då torsken var vanlig även runt våra kuster. "Torsk på Bornholm" blir snabbt ett uttjatat uttryck. Calle bara sneglar mot oss. Jag tappar ytterligare ett par hoppande blankingar - som alla tycks ha bestämt sig för att hugga så nära spöspetsen att mothuggen blir nästan omöjliga. Ett par lekfärgade till lyckas jag hur som helst tråckla upp. Ulf får en liten blanking som får honom ur balans. Han ramlar avigt i det brusande havet, men lyckas ändå rädda öringen, där han liggande på rygg blir översköljd av tunga vattenmassor. Imponerande. Och ännu fler garv.

Några hugg är benhårda och får oss att hoppas. Och i de absolut sista timmarnas fiske händer det minsann roliga saker. När jag är i full färd med att tämja en sjövild, urstark hanne i tuffaste lekmundering plaskar det till utanför Peter. Hans fisk är långt ifrån brun. Den är av renaste silver. Dryga 3,6 kilo och bildskönt blänkande i eftermiddagsmörkret. Sen händer inget mer, förutom en ythuggande liten torsk som överraskar Jonas. Det är bara lite motvilligt som vi packar ihop spöna för sista gången. Nu väntar en sista kväll på byn och en lång hemresa. Mer om Bornholmsäventyret kommer i Fiskejournalen framöver. Nu är det en närmare ö som gäller. Öar är inte bara praktiska att fiska runt på när det blåser "fel". De är spännande, härliga och svåra att lämna.

Havsöringens olika stadier är fantastiska. Det är knappt man tror att den silverglittrande fisken med vita fenor och litet huvud är samma art som den svartbukiga, läderartade bjässen med krok i underkäken. Inte undra på att folk ibland rör ihop det med sina uttryck som "blanklax", "grålax", "laxöring" och gud vet vad. ;)