En flock viggar lyfter från vattnet när jag traskar nerför strandslänten. Det är nästan vår i luften. Stället ser lovande ut. Det vore förmätet att kalla det nytt. Platsen har givetvis funnits längre än jag själv. Säkerligen har andra vadarbrallor plaskat runt här. Men själv har jag inte fiskat på just det här stället tidigare. Både till vänster och höger finns platser som jag är mer än väl bekant med. Men av någon anledning har mittenpartiet aldrig fått en chans. Idag ska det ske.
Försiktigt vadar jag ut på en veritabel matta av blåstång. Det känns som att traska runt på en dränkt ryamatta. Jag inser att jag nog har satt dojorna mitt i matbordet. Här måste finnas överflöd av små matbitar. Redan i tredje kastet ser jag en mörk, långsmal skugga på lurpassigt avstånd bakom draget. Aha. Gädda. Den siluetten går inte att ta miste på. Jag hinner inte fundera färdigt tanken på att byta grejor innan det smäller så det plaskar om det. Fru gädda får stå ut med ett snabbt foto innan hon hämnas mig med ett par rejäla stjärtslag i ytan. Hon är borta och jag är blöt i ansiktet.
Jag bestämmer mig för att göra en förflyttning ut mot några stenar som ser ut att slåss med vågorna. Tången blir glesare, men det luktar fisk lång väg, vilket förstås kan bero på att jag har gäddoft på fingrarna. Men aningarna är korrekta. Hårt hugg, snabb rusning och ett lufthopp. Jag hoppas innerligt på en stålblanking, men det är en besa. Hon får vila på tjock och våt tång när jag befriar henne från trekroken. Snart jagar hon vidare bland växter och stenar med mål att bli tjock och skrudad i silver. Jag kommer tillbaka. För det är faran med att testa nya platser. Antingen går det bra - och man får ytterligare en lokal som måste frekventeras med jämna mellanrum. Eller så är det öde och dött och du återvänder aldrig. Fast det beror kanske på att förhållandena inte var de bästa, eller på att du inte trodde på platsen. Du fiskar okoncentrerat, på väg till nästa plats i tankarna. Hur man än vrider på det så är det läskigt härligt med nya bekantskaper på kusten.
6 kommentarer:
ja, du nicka. Tänk om bara en procent av alla jobbiga blogar var som din. De flesta verkar bara vilja skrika ut saker som ingen orkar läsa men du kan ju förmelda något. sälj den här bloggen till någon som har vett att betala ordenligt.
///JS
Tack för peppande ord. Givetvis försöker jag hålla någon form av kvalitet och mening med det jag gör. Men samtidigt är ju bloggens natur sådan att egentligen vem som helst kan uttrycka vad som helst. Det blir en skön mångfald. Sen gillar jag förstås själv att läsa och betrakta text och foton som berör och håller klass. Det finns mycket att lära av många. :) Skitfiske!
Fiskejournalen äger redan Nickas själ och blogg...;)
MVH
Alexmcfire
Nja, Alex. Där har du fel (om du syftar på det där med "sälja" i inlägget ovan - för jag får inte en enda krona betalt för att blogga på FJ.).
Den här bloggen kom före FJs och är den primära för min del. Vissa alster väljer jag att publicera på FJ också - oftast i redigerad form.
Och min själ ägs nog snarast av fisket och kusten. Och musiken. och familjen. Och ...
Alex,
Du borde ocksa skaffa en blogg. Du skriver ju mer an Nicka i hans.
mvh
jenk
Nja, det vet jag inte, Nicka har nog producerat fler bokstäver än jag här.
Min hemsida är historia också...
;)
MVH
Alexmcfire
Skicka en kommentar