Bångstyriga liv

Levande väsen har en förmåga att jävlas. Så är det bara. Ta fiskar till exempel. Trots dina minutiösa förberedelser, dyra inköp och noga planlagda räder mot vattenbrynet så trilskas de. De är inte där. De biter inte. De visar sig som gäckande drömfigurer. Men du kommer inte till målet. Det härdar dig, sägs det. Det är inte vad du känner, när du traskar hemåt i natten med söndertrasade tackel, blöta strumpor och ett uselt resultat som tung ryggsäck.
Ibland får du in första slaget, bara för att åka på en snyting tillbaka. Det hugger. Du tappar fisken. Du får en fisk. Fel art. För liten, för tunn, för lätt, för få. Eller så vägrar den att samarbeta vid en sådan enkel sak som vägning och mätning. Förbaskade väsen. Lägg sen till ett stycke styv kuling. I ljumma augusti!

Nä, det är då det är lika gott att dra sig tillbaka till den mörka fiskeskrubben för att packa upp nyanlänt godis. Puts och studs, persedelvård. Bättre tackel, nya idéer och ändrad taktik knåpas ihop till en plan värd att pröva. De döda tingen bjuder inte på lika stort motstånd. Det är en frid att torrfiska lite bland kartonger och påsar av nyanlända attiraljer.
- Men, var la jag den där förbaskade peangen nu då?