Öringar i hundväder

Sikten är i stort sett lika med noll. Efter ett par hundra meters promenad och vadande ser jag inte utgångs-punkten. Vore det inte för strandlinjen skulle jag ha svårt att lokalisera mig - eller hitta tillbaka. Men jag vänder mig från blöta tussar som träffar skoningslöst i ansiktet. För ett ögonblick funderar jag på om jag valde rätt. En fika framför brasan kunde ju ha ...

Visst var det där en stöt i draget? Ingen seg tångruska, mer ett blixtsnabbt tecken på intresse från de som simmar här, i knappt tvågradigt vatten. Jag sänker tempot, ökar det igen. En virvel avslöjar vad det är frågan om. Vid nästa vevstopp händer det. Härligt. Där sitter den. Vit och blank som snön och isen på strandens stenar.

Med aningen stela fingrar tar jag mig åter ut i tvärvinden. Inte för att jag egentligen behöver. Men giftet sprider sig i kroppen. Fisket tar tag, håller fast och driver på. När nästa fisk hugger, rusar och släpper har jag inte längre några tankar på iskyla, kulingbyar och snöslask. Fler försiktiga puffar. De är försiktiga, men de finns här, lätt tvekande i vintertemperaturen. Nästa fisk som fastnar skulle ha fått friheten åter. Men kroken har satt sig djupt och rejält. Den blöder ymnigt och jag är långt från land. Jag fumlar i vågorna. Genom snögloppet ser jag att fisken saknar fettfena. Förlåt min tydliga klassindelning. Men nu känns det lite bättre när jag måste ge den nådastöten. Jag drar mig tillbaka.

Färska spår i snön på stranden avslöjar en flanör med hund som måste ha passerat utan att vi la märke till varandra. Vilket hundväder. Varför det nu heter så. Det är snarare öringsväder. Å andra sidan - det är det ju nästan alltid.

Dödens käftar

Att kalla den onda ögat är kanske att ta i. Men har man skådat nejonögat på nära håll inser man vad den firren är kapabel till. Nu står det inte ställt utom allt rimligt tvivel (för att leka juridik) att det var ett nejonöga som gav sig på öringen i bloggposten under. Men enligt nejonögeinventerarna Nils Ljunggren och Micael Söderman är det mycket troligt av köttsåren att döma. Tänk er att den suger tag i en stycke fiskkropp istället för en sten och löser upp köttet tills det blir slinker ner ...

De häftiga fotona på flodnejonöga (ovan) och havsnejonöga (nedan) kommer från Nils Ljunggren, som alltså tillsammans med Micael Söderman lagt ner stor möda och hårt slit på att inventera nejonöga - både i gotländska och halländska vattendrag. Vill du läsa mer om deras rapport från ön kan du ladda ner den HÄR [pdf cirka 6 MB]. Den innehåller mycket spännande fakta om en - för de flesta - ganska okänd fiskart. Vill du inte läsa kan du skaffa mardrömmar genom att kolla på den här ganska otrevliga munnen [havsnejonöga].

Foton: Nils Ljunggren

Högoddsare och kärt återseende

Opportunism kan vara en taktik. När man vet med sig att heldagar, eller halvdagar inte är att tänka på får man ta tillvara på det som bjuds. Vågorna är tyngre idag. Kylan lika enveten. När familjen dumpar mig på kusten undrar jag en stund vad jag gett mig in på. Men så snart kalla vågor stänker mot min kropp och jag ser hur glasklart vatten blandas med mer kalkgrumligt är jag i zonen igen.

Bruset från hav och blåst är som en dov avslappningsmelodi inne i huvan. Ett havsörnspar seglar drömlikt iväg utanför mig. Det här är mitt element. Det är här jag laddar upp och slappnar av, i en mix av djup koncentration och avsaknad av kontroll. Jag låter mig ledas av vatten och tid, medan jag vadar omkring och kastar inåt, utåt och mittemellan. Så kommer den första stöten. Den väcker till och med det stelfrusna lillfingret till liv. Nyss kände jag knappt fingret, nu värker det av kylan. Jag förtränger det. Kastandet och betets placering i vattenmassorna blir det enda.

Där! Där sitter den. Rullar, stökar, är tung. Mot det grönsvarta havets kuliss ser hon blank ut, men jag förstår. Jodå, visst är det en utlekt fisk. När vi tar oss mot land, jag och fisken, dyker en något algbeklädd "tag" upp. Hon är märkt. Det är makalöst... för den här fisken har jag själv varit med och märkt, när kompisarna Micke och Nisse hade bråda dagar i ett par av de större åarna på ön. 78 centimeter lång, men nu med tom mage.
[OBS! Fångar du en märkt öring ska du rapportera den här.]

Vad är oddsen för att vi skulle ses nu igen? Tre månader efter märkningen, flera mil från ån, passerar hon mitt bete och väljer att bita över det. Vedermödorna hon haft längs kusten under dessa månader kan man bara spekulera i. Men ett par otrevliga köttsår på bakkroppen vittnar om en del tuffa upplevelser. Jag återbördar henne till havet. Sällan är en fisk värd sin frihet så mycket som den här kämpen. Hoppas att vi inte ses igen. Lev länge och håll dig borta.

P.s. Vad tror du om den här skadan? Några potentiella ledtrådar: annan fisk, säl, mink, lekfajt, skarv, felkrokning, sjukdom ... Fler?

Fjärde gången gillt

Jag börjar i lugnvattnet. Inte bara för att händer och näsa blir gladare, när temperaturen är nere under nollan och vinden biter från norr. Det är också för att öringarna ibland verkar föredra lite mer stilla partier i riktigt låga temperaturer. Där vattnets rörts om, men lagt sig lite i försåt, där kan också öringarna lura på en alns djup. Men inte idag. Det må vara hur vackert som helst på eftermiddagskröken. Vita vidder och en sol som kastar horisontella strålar över stranden. Men det är inte ett liv.

Jag testar ett ställe som inte är känt för att vara det hetaste vinterhaket i min bok. "Men någon gång ...", tänker jag. Och tänka sig - jag tänker rätt. Draget landar i vågorna som håller stenarna isfria. Det tar bra några få kast innan den där härliga puffen väcker hoppet. Vevstopp och en hyfsad öring nafsar i draget, under spöspetsen. Typiskt. Ett par kast till och en ny stöt. Jag avancerar, kastar åt olika håll, men fokuserar på det stället där de verkar röra sig. Snart sitter den där. Förvånansvärt pigg i kylan. Den drar ut lina, hoppar en gång och börjar rulla. Borta. Förbaskat. Nu står jag där med tom känsla igen.

Jag bestämmer mig för att lyfta upp de nedsjunkna axlarna och inse att det är en av de där dagarna. Men då händer det. Fjärde gången gillt. Jag krokar den på kort lina. Underbart. Snart är solen borta och lämnar bara en färgsprakande himmel kvar att fästa ögonen på. Jag åker hem och värmer frusna leder.

Den uppmärksamme lägger direkt märke till att det är ännu en odlad fisk som snart förpassas till köksregionerna. Den mindre uppmärksamme får en chans till. Klippt fettfena. Böjd ryggfena. Vi börjar kunna det här nu, va?

Den där fredagen

Fredag den 13e. Skrock har aldrig varit någonting för mig. Jag ignorerar det. Man kanske till och med bör utnämna den återkommande otursdagen till något helt annat. I alla fall om man heter Anders och får en stund över till kustfisket i snöyran. Själv knappar jag tangenter, trixar med telefonluren och bokar in möten så det bara sprakar om'et. Långt från kustäventyren, således. Det är väl möjligen det som stämmer in på den där 13e-grejen. Fast med jobbet när det händer grejor.

Under tiden sveper Anders ut en rödsvart plugg och drar på en riktig kämpe, som höll honom syselsatt och rullen varm, i en halvtimme.
Det ska till en praktkondis på fisken för att bjussa på ett sådant motstånd i tvågradigt brackvatten. Men den hade antagligen tränat upp sig med distanssimningar och kanske någon enstaka sälkryssning på vägen hit. Titta på ryggfenan. En svag knäck. Odlad fisk, med andra ord. Inte desto mindre mycket vacker och ståtig. Grattis till Anders och tack för fotolånet! Smaklig spis!

Foto: Anders Niklasson

Glashal fiskefika

Dis, milda sydvindar och tid över. De flesta skulle väl tro att jag smiter till kusten. Men, för böveln. Det finns annat. Lite stillsamt isfiske, till exempel. Ett lågtryck gör de randiga sega, men ett litet ismete narrar fru gädda - ett par gånger om.

Lite kaffe i halkan, där en synis samlar det smältande vattnet. Terrängen är grågrön, inte en gnutta snö så långt blicken når.

En bjällra får öronen på skaft. En fjädrande vippa och linan som löper ut i bestämd takt. En liten stund hoppas jag på stor abborre, men det hoppet är snart ute. I det korta spöt är det så tydligt vem som bitit där i andra änden. Och när den gulgröna skuggan slingrar sig under isen är det inget snack längre. Ännu en gädda.

Snabb avkrokning och back she goes. Innan vi halkar ner i något borrhål tömmer vi termosarna och funderar lite på hur kusten hade tett sig. Men, ärligt talat bryr jag mig inte. Det är en skön, disig dag och en rykande kopp gör gott. Och en dust med vattnets härskare gäddan är alltid lika trevligt.

Frost, försök och fiskapplåder

Nattkylan nyper nästan fast frosten mot marken. Vi tvekar länge . Men när en efterlängtad sol smeker blankvattnet ser det så vackert ut att det får bli ett eftermiddagsförsök.


Lågvatten, glasklart och minusgrader. Mycket svårare kan det inte bli. Vi vadar ut och prickar av alla ställen där fisken normalt rör sig. Vi får leta en stund. Ett stråk av kalkfärgat vatten, några småkrusningar på snedden. Och där sitter den.

I den här typen av vinterväder är plötsligt kusten ett acceptabelt utflyktsmål för folk och fä. Den sedvanliga ensamheten är utbytt mot söndagsflanörer, hundrastare och korvgrillare. Ett påpälsat promenadsällskap applåderar drillning och landning. Det känns absurt. De dova vantapplåderna dör ut när jag krokar av fisken och släpper tilbaka den. Blank, men bara knappa halvmetern. En annan fisk visar sig i en svagt rullande våg. Ointresserad. Fredrik tappar en öring, sen räcker det. Isen tar över och klär in spöringarna. Det är fanimej så kallt att det nästan bottenfryser i lågvattnet. Nu räcker det för ett par dagar. Vi har i alla fall fått fisk - vilket uppenbarligen inte alla belönats med de senaste turerna.