Fjärde gången gillt

Jag börjar i lugnvattnet. Inte bara för att händer och näsa blir gladare, när temperaturen är nere under nollan och vinden biter från norr. Det är också för att öringarna ibland verkar föredra lite mer stilla partier i riktigt låga temperaturer. Där vattnets rörts om, men lagt sig lite i försåt, där kan också öringarna lura på en alns djup. Men inte idag. Det må vara hur vackert som helst på eftermiddagskröken. Vita vidder och en sol som kastar horisontella strålar över stranden. Men det är inte ett liv.

Jag testar ett ställe som inte är känt för att vara det hetaste vinterhaket i min bok. "Men någon gång ...", tänker jag. Och tänka sig - jag tänker rätt. Draget landar i vågorna som håller stenarna isfria. Det tar bra några få kast innan den där härliga puffen väcker hoppet. Vevstopp och en hyfsad öring nafsar i draget, under spöspetsen. Typiskt. Ett par kast till och en ny stöt. Jag avancerar, kastar åt olika håll, men fokuserar på det stället där de verkar röra sig. Snart sitter den där. Förvånansvärt pigg i kylan. Den drar ut lina, hoppar en gång och börjar rulla. Borta. Förbaskat. Nu står jag där med tom känsla igen.

Jag bestämmer mig för att lyfta upp de nedsjunkna axlarna och inse att det är en av de där dagarna. Men då händer det. Fjärde gången gillt. Jag krokar den på kort lina. Underbart. Snart är solen borta och lämnar bara en färgsprakande himmel kvar att fästa ögonen på. Jag åker hem och värmer frusna leder.

Den uppmärksamme lägger direkt märke till att det är ännu en odlad fisk som snart förpassas till köksregionerna. Den mindre uppmärksamme får en chans till. Klippt fettfena. Böjd ryggfena. Vi börjar kunna det här nu, va?