Motsträvig strävan

Det slår mig, mitt i ett monotont husmålningsprojekt; Även när fisket är lite motspänstigt är det njutbart. Kanske är det därför jag är så förlorad. För trots att jag kan gny lite när vindarna piskar för hårt, eller åt fel håll, så trivs jag. Även om vägen till den taktiska triumfen slingrar sig som mallorcanska serpentinvägar så finns det spänning, hopp, njutning och glädje inbakad i varenda minut.

Den stöddigaste sutaren som vattnet har att erbjuda vinner dragkampen, men nästa nyper jag. En majestätisk, till synes framtung, skräntärna plockar lekande lätt ihop middagen i skumrasket innan farliga moln bullar upp sig över magentahimlen. Jag spejar mot lysstaven och glömmer den kraschade datorn. Jag är motsträvig. Jag jagar, sittande blixtstilla i ett antågande busväder. En strävan så god som någon.

Larmet går

Larmet piper i samma stund som jag funderar på det oumbärliga. Kaffet. Förstås. Rullen gnyr surmulet. Fångstmannen skiner upp. Stunder av väntan komprimeras ihop till ett litet nystan som jag rullar iväg någon annanstans. Inte till glömskans små hörn, utan till förrådet av trivsamma upplevelser som sammantaget gör livet till vad det är. Allt och inget. Stort, smått, mittemellan och odefinierbart. Men rusningarna från en stark karp får istället placering i de mer direkta, uppenbara livsnjutningarnas låda. Jag samlar upplevelser så gott jag förmår.




Ostdoftande majs som ligger och gonar ovanpå en mäskmatta av Top Mix Red Carp är tydligen värt att ställa till med rabalder för. Själv halvligger jag och gonar i stolen. Om jag inte vore så upptagen med trevligheter skulle jag nästan kunnat drömma mig iväg till en kall brygd på lämpligt etablissemang i aftonsolen. Men tystnaden och kaffet här i stolen duger gott. Mer än gott.

Innan regnet återkommer

Det gäller att skynda sig med sommarens förrätt. Själva huvudrätten - högsommaren - kommer senare. När grönskan är som mustigast och försmaken av en eventuell och ofta efterlängtad, tryckande, värme kommer på visit vill jag känna närmare på den, innan den glider mig ur händerna igen. Små fiskar är ibland förvånansvärt glupska. Stora fiskar kan vara lika förvånande försiktiga och nyanserade. Alla variabler och möjligheter gör fisket stort. Det går aldrig att veta något med bestämdhet. Vem kunde ana att jag skulle ha rosa beten med röda krokar i lådan? Vilken vettig fisk skulle tro att den var mat? Nä, men nu är fiskar inte just "vettiga". Inte alls.

I perfekt samarbete ordnar den rosa galningen och den lilla abborrjiggen middagen. Två fina fiskar räcker. De andra får simma och jaga vidare. Med lite mer lugn i kroppen kan jag dra mig tillbaka till kammarens jobbhög och det annalkande ruskvädrets påhälsning. Men även utan pollenallergi är det en kliande årstid. Så många fiskarter, så många metoder, så många möjligheter. Och alltid på tok för lite tid.