Rastlösheten bränner i mig. Antingen smittar det av sig, eller så ser barnen bara ett gyllene tillfälle att få följa med på fisketur. I vilket fall som helst tjattrar de ihärdigt om en tur. But of course. Klart vi ska fiska. När det nu inte är tal om ovädersfajt, mete natten igenom, eller tungt släpande på allehanda högteknologiska grejor så passar sällskapet perfekt. Vi drar på enkel fisketur i kvällsljuset. 
Innan natten kommer har vi fått uppleva spänningen och glädjen som jag känner igen från min egen barndom. De där mystiska varelserna som plötsligt dyker upp och överraskar. Lillasyster tycker nästan det är lite läskigt när hon får känna på styrkan från en större abborre jag just krokat. Storebror stoltserar med egenkrokad abborre av mindre modell. Men centimetrar eller kilon är inte ens på kartan. De ligger hemma i facket med måttband, våg och ambitioner. Långt härifrån. 
Jag ror så svetten lackar i motvinden, men kyls snart ner av kvällsbrisen. Barnen får släppa tillbaka en storabborre och se hur den snabbt som en oljad blixt smälter ihop med vattnet och bara lämnar vattenkaskader, bubblor och våra glada miner efter sig. Rastlösheten är bortblåst. Så enkelt är det. Lite kul och okomplicerat fiske, helt enkelt.
Låt mig presentera en fisk som står för både himmel och helvete. Sarven (Scardinius erythrophthalmus) är i många fall en talrik, myllrande, glupsk och småväxt rackare som fullständigt kan ruinera ett metepass, eller åtminstone trötta ut den mest tålmodige med sina oavbrutna attacker. Små fiskar i knappa hektosklassen vräker sig storgapigt över alla slags beten. Inte ens extremt förtyngda tackel som snabbt tar ner betet i bottenslammet är någon match för huliganerna. De hinner fram och äter allt. Hela tiden. Känns det som.
Men i de svårlokaliserade vatten där man kan råka på enstaka och storvuxna exemplar är det en underbar fröjd att meta. Ettrig, med surmulen uppsyn och guldskimrande sida. Med scharlakansröda utspärrade fenor är den pampig och vacker. Det kan behövas envishet, en del taktisk mäskning och strategi för att bara hitta de stora exemplaren. Det finns många kända skärgårdsvikar, åar och sjösystem där sarvarna växer sig stora. Och det finns antagligen åtskilliga fler som inte är kända. Har du ett sådant - omtalat eller oupptäckt - i din närhet är du lyckligt lottad. Stora sarvar är helt enkelt skithäftiga. Horder av mindre sarvar är ... något mindre häftiga, om än vackra. Fast en skön metetur är alltid magi. Fotohjälp: Josef A.
Inferno. Något annat kan man väl inte kalla det. Kulingvindar och tiotals millimeter regn som vräker ner i det som borde vara högsommarens mildaste lockelse. Men då ovädret tar en kort andhämtning, inne i stormens plirande öga, lurar jag med familjen på lite fikautlykt. Fast de vet förstås att det stavas "fiskeutflykt". Det är lätt att räkna ut när kylväskan samsas med en spötub och en suspekt väska i grovt nylonmaterial.
Jag ser det som en kombinerad nöjestripp och kontrollresa. Det ryktas nämligen om ett glädjande och ökande bestånd av torskar längs kusten. Jag saknar färsk, empirisk fakta. Det går inte an.
Innan regnet tar för sig av de små torra hörn som kläderna fortfarande gömmer så skiner jag ikapp med barnen. Torskarna är ganska många, de är små och de är hyfsat huggvilliga. Nu är det bara att hoppas att alla spösvingare på klipporna känner till minimimåttet (38 cm) och inte tar upp mer än någon enstaka matfisk över måttet. Själva släpper vi allt - både fiskar och fikalugn. Det vräker ner. Jag gläds åt alla de små fiskarna och försöker bli glad av regnovädret. havsöringsyngel i åarna, gäddyngel i våtmarkerna och andra små djur mår ju bra av det här eländet.
Lättja, lugn och längtan. Dit vill jag. Mellan pyssel hemmavid, hetsiga jobb och små stunder av tidlöshet svävar tankarna iväg till sommarnöjena. Det handlar mycket om lysstavar som vippar i mörkret, en tunn grafitklinga som knycker och böjs, myggor som surrar och efterlängtad triumf. Det är en krokig väg, som ofta är ansträngande. Men, vid fiskeguden, jag gillar vartenda litet moment av det. En liten forskningsansats i fiskbiologins intresse står på agendan. Mer om det kommer senare. Nu är det hög tid att angripa iskaffet, ta fram ett par extra badbrallor (regnkläderna också, för all del) och knyta ännu fler tackel. Mot vägs ände!
Jag ror så svetten lackar i motvinden, men kyls snart ner av kvällsbrisen. Barnen får släppa tillbaka en storabborre och se hur den snabbt som en oljad blixt smälter ihop med vattnet och bara lämnar vattenkaskader, bubblor och våra glada miner efter sig. Rastlösheten är bortblåst. Så enkelt är det. Lite kul och okomplicerat fiske, helt enkelt.
