Minneslekar i mörkret

Utkommenderad av mig själv intar jag en lagom vinglig plats i någon decimeter jäsande gyttja. Väl på plats blir man kvar. Det gäller att förse sig med allt man behöver de närmaste timmarna. Mäsk, slangbellan, beten, kaffetermosen, lite frukt, en bit mörk choklad - 76 % kakao, tror jag minsann. Myggmedlet i byxfickan. En liten ask med krokar, lysstavar, peang, och annat smått och gott får ligga på en bit semiflytande trä. Jo, det här ska nog gå bra. [Fotot ovan: Peter Grahn]

I skymningstimmen inser jag att pannlampan ligger i ryggsäcken på torra backen. Slafs, schluuuurrrp, klafs. När jag ändå sträcker på benen tar jag med håven som jag tydligen lämnat kvar där bakom. Håhå. Vad mer? I midnattsmörkret är plötsligt vattenflaskan som bortblåst. Trots stiltjen. Klafs, klafs. Tillbaka igen. Nu då. Snart kan stillheten ta över, avkopplingen belägra hela nejden.

Så kommer det efterlängtade lyftnappet. Så vagt att ögonen knappt registrerar det. Reflexen att kroka måste komma från en undangömd del av det mycket omedvetna nervsystemet. Jag vet det knappt, förrrän en ilsken rusning svarar mig i beckmörkret. Snart är den håvad. Men var är nu måttbandet? Vågen? Kameran? Klafs, klafs, klafs, schlurrrrp.
Nytt utlägg i natten. Var är peangen som nyss låg i höger benficka? Klafs.

Fiskarnas egen jycke

De är som fiskvärldens hundar när de lufsar runt över mäskplatsen, slingrande och yvigt. Det händer att jag får nog och låter diverse kraftuttryck förbanna sutarna när jag är på jakt efter mer smygande och svårtrugade fiskar - som rudorna. Men bilder på sutare får jag sällan nog av. (Som vanligt gäller att klicka på bilden för att se den i acceptabel storlek). Den surmulna, kaxiga uppsynen med det glänsande skinnet, de illröda ögonen och den bastanta fysiken har inte många motsvarigheter i svenska vatten. Eller i vatten överhuvudtaget. Dessutom är tinca tinca en god motståndare som bänder matchspöt och sträcker linan så det svischar om det. Ett distinkt lyftnapp, en sidovandrande flötestopp i skymningstimmen och den härliga tunga rusningen i mothugget är godis för metaren.

Så jag har helt enkelt överseende med de matslukande, svansande rackarna. Fördelarna överväger nackdelarna.

Målet med den långa vägen

Gyttja. Djup, obändig gyttja. Vad är det egentligen som driver oss? Regn. Fukt. Blåst. Vad är det som får oss att längta och att välja den svåra vägen? Mörker. Utebliven sömn. Vilka drömmar brinner för att ge all energi? Vilka kugghjul driver maskineriet? Det finns inga lätta svar. Inga förnumstiga förklaringar som kastar ljus över hela bilden.

Men glöm gyttjan ett ögonblick. Ignorera ovädret. Visualisera istället en tyst natt där himlavalvet delar med sig av oändligheten i en glittrande kaskad. Förgängliga metoriter målar streck i ögonblicken. Föreställ dig flockar av vitkindade gäss som med skränande V-formation sveper in i skymningen, över en spegelblank vattenyta. Frammana en magentasky där solen värmer en sista stund innan iskylans måne bleker mörka moln. Dimman över morgonfältet, siluetter, ljusspel och stillhet. Stunderna som etsar sin existens i tidlösheten. Episoder som överskuggar uppförsbackarna.

Är det hela sanningen om varför? Nej, bara en ynklig del. En annan liten byggkloss i fiskets livsbygge är förstås en hett eftertraktad fångst. En fångst som äntligen blir frukten av kämpaglöd, idéer, taktik och erfarenhet. Beviset på att envishet, övertygelse och rejäla regnplagg ger utdelning. Ibland.
Tack Peter - för trivsam fisketur och fotografering.

Väderspåmännens falnande makt

Det fanns en tid då jag litade på meteorologerna. Deras ord var inte lag, men åtminstone högst sannolika. Jag vill absolut inte hänga ut en hel yrkeskår på vädring i kuling och spöregn, men jag måste ändå säga att mitt förtroende för väderexpertisen börjar närma sig bottennivå. Eller så är det jag som tolkar samtliga meteorologiska institut helt fel?

Ett talande exempel är symbolen för lite växlande molninghet, som ackompanjerades av en textsnutt med upplysning om en millimeter regn eller två. Symbolen ser ut ungefär så här: .
Döm om min förvåning när den visade sig betyda massiva åskfronter med häll... nej slagregn som inte ens mitt stora meteparasoll klarade av att stänga ute. Droppar stora som koögon vräkte sig mot min utrustning i 12-gradig kyla.

För att tala symbolspråk kan jag meddela vad det här scenariot innebär:
I textform skulle det kunna vara något i stil med: En dyblöt frontzon av spöbagar, tackelboxar, mäskbaljor och termosar rör sig snabbt mot den väntande bilen. Varning för åskmolnshumör utfärdas över i stort sett hela metesfären. Fisketemperaturen sjunker under nollan.

Vädrets makter kan vi inte göra så mycket åt, men en sak står klar: väderspåmännens anseende - och därmed deras makt - börjar falna och rinna ut i den vattendränkta sanden. Åtminstone i min bok.

I väntan på höst

Nja, jag trivs bra i sommaren. Förträffligt, vill jag lova. Åtskilliga kvällar, nätter och morgnar tillbringas i jakten på olika undervattensvarelser. Jämförelsevis många bottenätande arter, upptäcker jag när jag sammanfattar det hela. Lokaliserar man födan med hjälp av doft- och känselorgan och samtidigt vill hålla sig undan från predatorer är det ju praktiskt att tillbringa den mörka tiden med att fylla buken.


Även herrn bakom flötet käkar något i natten. Det passar bra till kaffet och håller blodsockernivån på rätt nivå. Så kommer en gryning och en dag - då man lämpligen släpper fiskegrejorna till förmån för utflyktskorg, badbrallor och annat somrigt.

Micke är på ön igen. Vi röjer runt till olika vatten och har både vin och vatten. Och kaffe, if you know what I mean. Den lilla putmunnen tillhör en av Mickes fångster. Även den rotade runt på botten och nappade sådär försiktigt som bara vissa arter kan. Jag putar också lite med munnen, för det är mest Micke som excellerar. Men mest garvar jag. Dels för att han är värd det, dels för att jag får min beskärda del av fiskar jag också. På botten och strax där ovanför.

Och som tur är ... än är det inte höst. Mycket kul väntar under den avsvalnande årstiden, men ännu ska sommarens alla arter betvingas.