Utkommenderad av mig själv intar jag en lagom vinglig plats i någon decimeter jäsande gyttja. Väl på plats blir man kvar. Det gäller att förse sig med allt man behöver de närmaste timmarna. Mäsk, slangbellan, beten, kaffetermosen, lite frukt, en bit mörk choklad - 76 % kakao, tror jag minsann. Myggmedlet i byxfickan. En liten ask med krokar, lysstavar, peang, och annat smått och gott får ligga på en bit semiflytande trä. Jo, det här ska nog gå bra. [Fotot ovan: Peter Grahn]I skymningstimmen inser jag att pannlampan ligger i ryggsäcken på torra backen. Slafs, schluuuurrrp, klafs. När jag ändå sträcker på benen tar jag med håven som jag tydligen lämnat kvar där bakom. Håhå. Vad mer? I midnattsmörkret är plötsligt vattenflaskan som bortblåst. Trots stiltjen. Klafs, klafs. Tillbaka igen. Nu då. Snart kan stillheten ta över, avkopplingen belägra hela nejden.
Så kommer det efterlängtade lyftnappet. Så vagt att ögonen knappt registrerar det. Reflexen att kroka måste komma från en undangömd del av det mycket omedvetna nervsystemet. Jag vet det knappt, förrrän en ilsken rusning svarar mig i beckmörkret. Snart är den håvad. Men var är nu måttbandet? Vågen? Kameran? Klafs, klafs, klafs, schlurrrrp. Nytt utlägg i natten. Var är peangen som nyss låg i höger benficka? Klafs.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar