Hög smygpuls

Smålandsskogarna är mörkgröna, djupa och susande. De verkar också vara magnetiska, som de drar åt sig regn och rusk. Åarna och sjöarna verkar aldrig upphöra. De snirklar sig runt egen axel, brer ut sig och tar plats. Härligt.

Men gösarna är inte helt samarbetsvilliga. Det kan bero på att de känner sig osäkra. Själv är jag fylld av tillförsikt, trots att jag härrör från ett ogösigt landskap. En mer eller mindre genomtänkt gotländsk utplantering resulterade nog bara i mättare gäddor en gång i tiden. Plus några sannolikt gösmätta lokala familjer också. Nåja.

Några marinerade vertikaljiggar dunkar i botten, färgglada trollingvobblers sveper fram och regnet trycker ner oss i båtarna. En betydande del av FJ-redaktionen trilskas, ligger i, garvar och avnjuter kvällarna i inomhusvärmen. När tiden är ute är den också inne. Jag lämnar de mörkaste skogarna och tar mig till öppnare landskap, där vidsträckta åkerarealer spränger in i skogsområdena, där porlande bäckar färgar och doftsätter atmosfären.

Här är färnaland. Denna starka, smidiga, stöddiga och underbara sportfisk. Munnen är som skapt för att både svälja grodor och gapa stort över flytande bröd. Bordsskicket består mest av en snabb attack. Utan pardon åker hela rasket in.

Med lättviktsutrustning smyger jag i njutbar höstsol och letar vakande fiskar. En håv och ett matchspö, frilina, en ryggsäck med en liten kaffeskvätt, lite vatten, lite franskbröd och några extrakrokar. Magiskt lugnande och hetsande samtidigt. Smygpulsen höjs. Jag kan åka hem med en skön känsla och några stickande områden där brännässlorna gick hårt åt mig. Konstigt att jag inte märkte dem tidigare ...