Anpassning. Det är ordet som slår mig med sin krassa självklarhet. Total anpassning för sin livsuppgift. Så känner jag varje gång jag iakttar en fisk i sitt rätta element, eller när jag släpper den åter efter att jag för en stund lekt med den. Aktningsvärt. I stunder av frid under Vintergatans galaxljus tvivlar jag över min sysselsättning. Spelar det egentligen någon roll hur imponerad jag är? Kan egentligen ens absurda mått av kunskapsinsupande motivera att jag fiskar för mitt höga nöjes skull? Jag lurar fiskar att bita över mina bedrägligt apterade agn för att titta närmare på dem, imponeras och tjuta av egocentrisk glädje? Jag är osäker.
Men så vippar flötet till, grafiten bockar och adrenalinet drar mina smilband till maximalt läge. Jo, det måste vara värt det. Kanske blir jag en något bättre människa med glädjen i bagaget. Definitivt blir jag en roligare typ några timmar framåt. Och lite lär jag mig. Hela tiden. Fast så anpassad som de armerade, smidiga, välformade, tåliga, luriga och imponerande fiskarna - det blir jag förstås aldrig. Det går inte att ekipera sig till fulländning. Ett äkta pansar är medfött. Det går inte att lära sig total miljöanpassning. Fiskarna kläcks in i det, lever det. Är det. Fiskar bara är. Och de är med bravur.
2 kommentarer:
Tänkvärt.....sant...ja med stor sannolikhet!
Har du börjat jaga silver ännu Nicka?
Hallå där. Nä, silvret känner jag ingen större lust för förrän det biter i kinderna. Det vankas en hel del andra arter både nu och en tid framöver. Man ska aldrig säga aldrig, men eftersom jag lever och verkar i en slags havsöringsvärld får det räcka med den långa säsongen som redan är. I alla fall i dagsläget. ;)
Skicka en kommentar