Svårforcerade dagar

Kustis. Det ligger fast is på havet. När hände det senast? Givetvis finns många öppna kuster och isen är inte tillräckligt tjock för att utnyttja för promenader och isfiske, men den finns där. Hård, tung och i vägen.

En enveten paddlare tar stillsama tag därute. In i viken kommer han inte. Stängt, tillbommat.
Egentligen räcker det ju med tvåsiffriga minustal för att man ska sluta drömma om kustens vilda äventyr, men med svårforcerad is längs stränderna är det definitivt bara att resignera. Som tur är. För även jobben hopar sig.




Pimpelfisket, som under det senaste decenniets ordinära Gotlandsvintrar mest varit en parentes, är nu det enda man kan lita på. Våra tävlingspimplare borrar frenetiskt, tränar kondition och laddar för tävlingar både här och där. Någon mejlade mig och undrade om jag inte pimpeltävlar längre. Nej, det var åratal sedan. Men isfisket lockar ut mig på storfiskjakt när jag hinner. Att rikta fisket efter abborrklunsar är inte lätt. Det blir inte lättare när man inte heller har tillgång till stora skärgårdskolosser, eller norsjagande bjässar runt stora sjöars grynnor. Men det är kul. Och vansinnigt tidskrävande.




Det som är viktigast för mig när jag pimplar nu för tiden är att värna om de storfiskar jag jagar. Några fina abborrfiléer är en smekning för kropp och gom. Men jag tar aldrig hem de största abborrarna - honor med rom, anlag och historia. De ska få leva vidare. Faktum är att jag ofta pimplar med en hink bredvid mig. I hinken finns vatten. Där kan jag placera en eventuell storabborre under tiden jag fiskar klart hålet, eller den minut det tar att plocka fram en eventuell påse med våg, måttband och kamera.
Håhå. Så snäll som jag är, så borde jag väl belönas med ett riktigt praktexemplar snart. ;)

Men just nu smider jag mest planer och betar av de högar med jobb som lämpligtvis infunnit sig i tider då det ändå inte är alltför många fiskemöjligheter som sliter i min svaga karaktär - en djupt fiskeskadad karaktär.

Längtan kan tina upp en frusen rulle

Visst finns det glupska, välmatade fiskar där ute. Om man lyckas hålla isbildningen borta och klara några kast innan det fryser på igen. Kenta F valde isiga fingrar före andhämtning. Fiskesuget drev honom till kusten. Efter en timme hade en efterleksfisk gått tillbaka, någon ytterligare följt efter och rullen fryst ihop totalt. Men några sista desperata kast skulle visa sig lyckosamma. Långt ut i den iskalla böljan väntade en riktig praktöring. Den där sorten vi brukar benämna stänkare. Så ska de se ut - inte sant? Jag lyfter på fiskemössan, som inte alls är på inne i stugvärmen.



Foto: Kenta F.

Välbehövlig vila

Spöringarna fryser igen innan man hinner säga "vadarbyxor". Rullen kärvar och fingertopparna blir snabbt stela av stänkande havsvatten. Till och med vadarjackan verkar ha vissa anpassningsproblem när vinden viner i köldgraderna. Kustfisket är på gränsen till outhärdligt, en lönlös kamp mot väderelementen.


Isfisket passar förstås bättre, men är mer tidskrävande. Det är inte bara att kasta sig ner till närmaste kuststräcka med ett spö i näven. Nä, jag blir så illa tvungen att infinna mig vid skrivbordet och beta av ett antal väntande projekt.

Så tycks vinden avta och det ser inte lika kallt ut. Jag längtar, men avböjer. Jag letar uppsidor och ljusglimtar. Och faktum är att jag tror att det är bra med en rejäl vinterknäpp. För fiskarna alltså. De mer självklara följderna är uppenbara; näten står inte som spön i backen i kylan, inte heller spöna svingar överallt och en vettig snösmältning i vår kan ge flöden i åarna. Dessutom tror jag att lite pådyvlad vila och lägre tempo på något underfundigt sätt tillhör naturens väsen.

För, var det inte så här det var tänkt att det skulle funka på våra breddgrader? En årstid med lägre tempo. Fiskarna går på sparlåga, laddar, väntar, låter tiden gå. Det kommer en vår. Tills dess: lugnt läge. Vi kanske borde lära oss något av det?



Däremot får vi hoppas att det tinar upp ordentligt innan de fiskar som inte kan fly till havsdjupen fryser fast för evigt. Ja, jag hoppas också på en liten värmebölja med några dagars plusgrader, för då kan det blir fart och fläkt i både den stelfrusna vadarjackan och min kaffestinna kropp. Just nu vilar jag istället.

Den uppmärksamme kanske noterar att de två senaste inläggen båda har rubriker med allitterationer där bokstaven "v" spelar huvudrollen. Det var nästan inte meningen.

Vinterkusten värmer

Stilla vinterkust. Det knarrar, gnisslar och frasar under mina fötter. En kolossal flock sjöfåglar sveper förbi. Alfågel, knipa, gräsand. Inte konstigt att de flyr. Där borta svävar en havsörn. En flottilj knölsvanar lämnar de isiga strandstenarna och gnistrar kritvita, bländande, i solen. Det värmer i ansiktet, kyler i nacken. Det här är mitt andra hem. Det är här jag laddar om och fyller min själ med ro och tillförsikt.

Jag spräcker tunn is med vadarskorna och tar mig ut. Bort mot riktmärket - några större stenar som sköljs över av kyligt vatten. Några kast senare är det små tecken på liv. Glasklart vatten och lika klar atmosfär, men krusningar på ytan och en virvel efter draget. Snart sitter den första där. En blank, men för liten. Jag släpper den och kontrollerar grejorna i eftermiddagssolen. Isbildningen i spöringarna är lika med noll. Det är en halv plusgrad i luften. Perfekt.

Nästa fisk blir en underlig upplevelse. Hugget är en besas mjuka, sega bett. Den rullar och snurrar, är stark. Inga direkta rusningar. Men så glittrar den av ljust silver i ytan. Jag tar mig mot stranden med öringen efter mig. Två av tre krokar perfekt placerade i näbben. En hanne med liten käkkrok. Är det en återblänkare, utan tecken på lekskador? Så släpper den mjölke i vattnet när jag krokar loss den. Har den missat sina lekkamrater, tagit fel på årstid, eller helt enkelt bara lekt lite för snabbt? Mobiltelefonens usla kamera förevigar den kvickt, innan jag låter den smita ut i böljan igen. Snart larmar telefonen. Dags att bege sig till torra land igen. Jag går motvilligt tillbaka i den isränna jag tidigare trampat upp. Kusten lever och jag med den.

Ursäkta uselt mobilfoto - med skärpan på fel ställe.

Förtrollning och förbannelse

Vintern rasar vidare, det är inte någon tvekan. Minusgraderna är många och fiskerapporterna färre. Men Peter passar på att SMS:a in en fin trutta från kusten - just när jag är i färd med att servera mig själv termoskaffe under evighetslånga musikrepetitioner. På något konstigt sätt blir jag lite avundsjuk, fast jag stortrivs i värmen av instrumenten. För sådan är fiskets förtrollning. En förtrollning som ibland känns som en förbannelse. Ju mer fiske din kropp utsätts för, desto mer fiske kräver den. Längtan tilltar för varje genomförd tur - lyckosam eller ej. Jag sneglar på Peters öring och inser att det här med minsugrader och snö har sina fördelar. Den blivande middagsmaten blir praktiskt kylförpackad redan på stranden.

Foto: Peter Landergren

Men just kustens svårbemästrade klimat, med isbildning i rullen. i spöringarna och i näsborrarna lockar mig inte så förfärligt när jag vaknar upp till en ledig dag. Det blir isen istället.
Det är synd att säga att nordanvinden smeker kinden. Och gråvädret, nyfallen snö och ett aningen fallande lufttryck gör inte direkt abborrarna som galna där nere i mörkret. Men när jag reglerar min kroppstemperatur med fler borrhål, på alla upptänkliga ställen av isen blir det ändå utdelning. Just innan skymningen är ett faktum missar jag ett hårt hugg. Kanske beror min okoncentration på att jag redan drömmer mig bort till nästa fisketur. Nästa förtrollande förbannelse.

Under istiden

En premiär är alltid en premiär. Förr om åren hade jag febriga drömmar om is redan i oktober. Jag tillverkade limkrokar, packade skryllan och kategoriserade och förberedde pimspelspöna med olika lintjocklek långt i förväg. Pimpelfisket var som en lättdrog som fick mig att gå i spinn. Jag gillar det fortfarande, men lockas inte av tävlingsmomentet eller hetsen i att borra hundratals hål för att hitta stimmen. Men det är definitivt ett förbaskat skönt avbräck till kusträderna i pinande vindar.

Visst blåser det snålt runt kapuschongen och de ovana fingertopparna isar ordentligt, men ändå njuter vi i snöyran. Varken Niclas eller jag roas av att pilla upp tjogvis av småabborrar, så vi finner oss i att det blir glesare mellan huggen. Men vår taktik innebär också att när det väl stramar till i linan så stramar det med besked. Fina matfiskar på halvkilot, ja till och med uppemot kilot, nyper på i vintervädret. Med flera värmande abborrhugg, het soppa, rykande kaffe och några åkarbrasor är det inga problem att tackla nordostvinden.

Jag släpper raskt tillbaka en fet rackare och känner efter att min näsa sitter där den ska. Den känns lite sval och stel. Vi pulsar genom puderlätt snö. Mellan täta snöbyar flimrar en färglös sol bakom tunga moln. Man vet aldrig hur länge kylan varar. Men så länge den gör det är det ett härligt friskusfiske - för både stor och liten. Glöm bara inte isdubbarna, kontrollera istjockleken och se till att ha både varm dryck och gott sällskap med dig ut. God fortsättning på det nya fiskeåret.