Välbehövlig vila

Spöringarna fryser igen innan man hinner säga "vadarbyxor". Rullen kärvar och fingertopparna blir snabbt stela av stänkande havsvatten. Till och med vadarjackan verkar ha vissa anpassningsproblem när vinden viner i köldgraderna. Kustfisket är på gränsen till outhärdligt, en lönlös kamp mot väderelementen.


Isfisket passar förstås bättre, men är mer tidskrävande. Det är inte bara att kasta sig ner till närmaste kuststräcka med ett spö i näven. Nä, jag blir så illa tvungen att infinna mig vid skrivbordet och beta av ett antal väntande projekt.

Så tycks vinden avta och det ser inte lika kallt ut. Jag längtar, men avböjer. Jag letar uppsidor och ljusglimtar. Och faktum är att jag tror att det är bra med en rejäl vinterknäpp. För fiskarna alltså. De mer självklara följderna är uppenbara; näten står inte som spön i backen i kylan, inte heller spöna svingar överallt och en vettig snösmältning i vår kan ge flöden i åarna. Dessutom tror jag att lite pådyvlad vila och lägre tempo på något underfundigt sätt tillhör naturens väsen.

För, var det inte så här det var tänkt att det skulle funka på våra breddgrader? En årstid med lägre tempo. Fiskarna går på sparlåga, laddar, väntar, låter tiden gå. Det kommer en vår. Tills dess: lugnt läge. Vi kanske borde lära oss något av det?



Däremot får vi hoppas att det tinar upp ordentligt innan de fiskar som inte kan fly till havsdjupen fryser fast för evigt. Ja, jag hoppas också på en liten värmebölja med några dagars plusgrader, för då kan det blir fart och fläkt i både den stelfrusna vadarjackan och min kaffestinna kropp. Just nu vilar jag istället.

Den uppmärksamme kanske noterar att de två senaste inläggen båda har rubriker med allitterationer där bokstaven "v" spelar huvudrollen. Det var nästan inte meningen.