Vinterkusten värmer

Stilla vinterkust. Det knarrar, gnisslar och frasar under mina fötter. En kolossal flock sjöfåglar sveper förbi. Alfågel, knipa, gräsand. Inte konstigt att de flyr. Där borta svävar en havsörn. En flottilj knölsvanar lämnar de isiga strandstenarna och gnistrar kritvita, bländande, i solen. Det värmer i ansiktet, kyler i nacken. Det här är mitt andra hem. Det är här jag laddar om och fyller min själ med ro och tillförsikt.

Jag spräcker tunn is med vadarskorna och tar mig ut. Bort mot riktmärket - några större stenar som sköljs över av kyligt vatten. Några kast senare är det små tecken på liv. Glasklart vatten och lika klar atmosfär, men krusningar på ytan och en virvel efter draget. Snart sitter den första där. En blank, men för liten. Jag släpper den och kontrollerar grejorna i eftermiddagssolen. Isbildningen i spöringarna är lika med noll. Det är en halv plusgrad i luften. Perfekt.

Nästa fisk blir en underlig upplevelse. Hugget är en besas mjuka, sega bett. Den rullar och snurrar, är stark. Inga direkta rusningar. Men så glittrar den av ljust silver i ytan. Jag tar mig mot stranden med öringen efter mig. Två av tre krokar perfekt placerade i näbben. En hanne med liten käkkrok. Är det en återblänkare, utan tecken på lekskador? Så släpper den mjölke i vattnet när jag krokar loss den. Har den missat sina lekkamrater, tagit fel på årstid, eller helt enkelt bara lekt lite för snabbt? Mobiltelefonens usla kamera förevigar den kvickt, innan jag låter den smita ut i böljan igen. Snart larmar telefonen. Dags att bege sig till torra land igen. Jag går motvilligt tillbaka i den isränna jag tidigare trampat upp. Kusten lever och jag med den.

Ursäkta uselt mobilfoto - med skärpan på fel ställe.