Lång tid mellan huggen

Det är långt mellan huggen, konstaterar Peter L och jag när vi stöter på varandra. Vi är båda i färd med att försöka hålla efter den fysiska konditionen. Men hur är det med den mentala hälsan, tänker jag dagen efter. Nä, det är något som saknas. Klart det är långt mellan huggen när man inte ens är vid vattnet. Ut i fiskeförrådet och röja fram det som behövs.

Mest är det en illusion, men den känns verklig. Ena stunden ett grågrönt hav som väl omöjligen kan innehålla liv i minusgraderna. Minuten senare väcker solglimtarna liv i havet genom sitt barmhärtiga ljus. Illusion eller inte. Jag anar värme i ansiktet, jag anar hopp när mina kast drar en isig lina genom spöringarna. Jag fiskar med en haspel för en gångs skull. Den kärvar något mindre i kölden, tänker jag mig. Vadarjackan som doppas i vattnet blir stel och otymplig när den kommer i kontakt med luften igen. Dött. Långt mellan huggen.

Så vadar jag ut på ett ställe jag gillar lite extra. Förvåning och glädje som värmer näsan, när jag  hittar ett bete i strandskvalpet. Baske mig! Det måste vara det jag själv kastade bort i höstas. En oval fjäderring, en rund och så resterna av en viss sorts trekrok, som rostat sönder. Precis den uppsättningen hade jag på några drag tidigare. Bland annat på en splitterny Vicke i guldgul färg som jag kastade bort här. Kan det verkligen vara mitt drag? Välkommen hem! 

Långt mellan huggen. Klassiskt vintersegt fiske. Inget händer. Inga hugg alls, tänker jag och drar några sista kast innan jag ska påbörja en rätt lång vandring mot bilen. Då händer det. Faktiskt! Mitt i en solglimt, längst ut i kastet. Men den är liten och utlekt. Inget att springa efter kameran för. Jag vågar inte ens fumla upp mobilen med mina stelfrusna fingrar. Fisken får gå tillbaka och jag får nöja mig med att hittat ett drag - antagligen mitt eget. Skulle du vilja göra anspråk på äganderätten så får du vara vänlig och beskriva krokens märke och utseende, samt lokal där betet kastades bort.

Grå dyning, färgad fisk

Tillbaka i vattnet igen. Mjuka, grå dyningar dallrar in mot en fuktig strand. I dimman är det knäpptyst. En kråkas skrän på håll, och det vaga plasket när jag vadar fram i vinterkallt vatten, är allt som hörs. En tids vila från arbete (och bloggande) ger ro. Men en stunds paus i fiskandet skapar bara ett större sug efter den här ödsligheten, som samtidigt är så spännande och energirik. Första halvtimmen ger ingenting. Verkligen märkligt. Här borde de vara. Ett litet grundparti mitt framför mig får ett kast eller två. Smack! Där satt den. Rullningarna, de sega knyckarna berättar för mig att det är en efterleksfisk. En liten, bärnstensfärgad fisk kanar strax in på sidan innan jag får loss den. När den simmar iväg bryts tystnaden åter av kråkan där bakom mig.

Jag sätter kurs mot en annan strand. Ett litet stycke sand, några stenar och mörk tång som avtecknar sig i diset. Nästan inne på landbacken nyper det på en liten rackare till. Stark för sin storlek och kroppsform. Också en besa som nu febrilt försöker komma i form igen, efter höstens vedermödor i någon å. Den vackra gynnaren glänser i mobillinsen en stund, snart är den ute i det vilda igen. Mer tid finns inte. Men det räcker. Jag är laddad och hyfsat nöjd.