Lång tid mellan huggen

Det är långt mellan huggen, konstaterar Peter L och jag när vi stöter på varandra. Vi är båda i färd med att försöka hålla efter den fysiska konditionen. Men hur är det med den mentala hälsan, tänker jag dagen efter. Nä, det är något som saknas. Klart det är långt mellan huggen när man inte ens är vid vattnet. Ut i fiskeförrådet och röja fram det som behövs.

Mest är det en illusion, men den känns verklig. Ena stunden ett grågrönt hav som väl omöjligen kan innehålla liv i minusgraderna. Minuten senare väcker solglimtarna liv i havet genom sitt barmhärtiga ljus. Illusion eller inte. Jag anar värme i ansiktet, jag anar hopp när mina kast drar en isig lina genom spöringarna. Jag fiskar med en haspel för en gångs skull. Den kärvar något mindre i kölden, tänker jag mig. Vadarjackan som doppas i vattnet blir stel och otymplig när den kommer i kontakt med luften igen. Dött. Långt mellan huggen.

Så vadar jag ut på ett ställe jag gillar lite extra. Förvåning och glädje som värmer näsan, när jag  hittar ett bete i strandskvalpet. Baske mig! Det måste vara det jag själv kastade bort i höstas. En oval fjäderring, en rund och så resterna av en viss sorts trekrok, som rostat sönder. Precis den uppsättningen hade jag på några drag tidigare. Bland annat på en splitterny Vicke i guldgul färg som jag kastade bort här. Kan det verkligen vara mitt drag? Välkommen hem! 

Långt mellan huggen. Klassiskt vintersegt fiske. Inget händer. Inga hugg alls, tänker jag och drar några sista kast innan jag ska påbörja en rätt lång vandring mot bilen. Då händer det. Faktiskt! Mitt i en solglimt, längst ut i kastet. Men den är liten och utlekt. Inget att springa efter kameran för. Jag vågar inte ens fumla upp mobilen med mina stelfrusna fingrar. Fisken får gå tillbaka och jag får nöja mig med att hittat ett drag - antagligen mitt eget. Skulle du vilja göra anspråk på äganderätten så får du vara vänlig och beskriva krokens märke och utseende, samt lokal där betet kastades bort.