Grå dyning, färgad fisk

Tillbaka i vattnet igen. Mjuka, grå dyningar dallrar in mot en fuktig strand. I dimman är det knäpptyst. En kråkas skrän på håll, och det vaga plasket när jag vadar fram i vinterkallt vatten, är allt som hörs. En tids vila från arbete (och bloggande) ger ro. Men en stunds paus i fiskandet skapar bara ett större sug efter den här ödsligheten, som samtidigt är så spännande och energirik. Första halvtimmen ger ingenting. Verkligen märkligt. Här borde de vara. Ett litet grundparti mitt framför mig får ett kast eller två. Smack! Där satt den. Rullningarna, de sega knyckarna berättar för mig att det är en efterleksfisk. En liten, bärnstensfärgad fisk kanar strax in på sidan innan jag får loss den. När den simmar iväg bryts tystnaden åter av kråkan där bakom mig.

Jag sätter kurs mot en annan strand. Ett litet stycke sand, några stenar och mörk tång som avtecknar sig i diset. Nästan inne på landbacken nyper det på en liten rackare till. Stark för sin storlek och kroppsform. Också en besa som nu febrilt försöker komma i form igen, efter höstens vedermödor i någon å. Den vackra gynnaren glänser i mobillinsen en stund, snart är den ute i det vilda igen. Mer tid finns inte. Men det räcker. Jag är laddad och hyfsat nöjd.