Mot vemod och förhoppning

Kvällen är först fuktig, sedan kall och stjärnklar. Grågässen viner förbi med skrän och kraftfulla vingslag. Sommaren är på upphällning, det råder inget tvivel om det. Vemod, lättnad, förhoppning eller vad man nu väljer. Men hösten kommer, den tar över, sakta och lugnt.

Fast lugnt är inte uttrycket jag vill använda när metenatten förvandlas till ett tiogradigt armod i hård västvind. Jag lovar - vinden är inte mild, bara påfrestande och envis. Ja, myggfritt blir det. Men de arter jag vill lura med flötmetet är inte lockade längre och flötestoppen signalerar som en lite miniatyrfyr där ute i vågorna som byggs upp. Över ytan, under ytan, om vartannat. Jag får erkänna mig besegrad och låta pannlampan visa mig vägen mot bilen. Knappt hade jag börjat njuta av fisket förrän det var över. Precis som med sommaren, tänker jag när jag snubblar fram i mörkret. Precis som med allt som är härligt och förgängligt. Men, fisket kommer åter och det gör även sommaren. Välkommen höst.