Var god dröj inte längre

Ursäkta dröjsmålet. Det är visserligen mina ord, eftersom bloggandet gått på halvfart och för att en spamattack strulade till de tekniska möjligheterna att ta igen lite förlorad tid. Men det kunde också vara mildvädrets uttalande. För efterlängtat har det varit. Åtminstone här hos mig. 


En sen natt i musikens tecken följs av en mild dag - en dag då talgoxar och blåmesar visslar i trädtopparna, en dag då smältvattnet fyller gator och en dag då jag bara måste till kusten. Både Lasse och Kenny rapporterar in fisk, per telefon.

Och när Josef rapporterar om en smakstart lockas jag att trycka lite extra på gasen, men andas djupt och motstår frestelsen. Väl framme ser jag vad han ställt till med. Jag skrattar och skakar på huvudet. Josef ler. Brett. Han är inte bara en duktig fiskare, utan också en hejare på att hitta fina exemplar.
Det är ingenting annat än en riktig drömöring han har krokat där ute i det låga vårvinterljuset.

Inte undra på att han gärna myser runt på stranden med kameran en stund medan jag knatar ut och låter spöt jobba. Och när jag hittar fläcken är det vansinnigt underhållande. Varenda fisk som hugger, rusar, hoppar, ruskar, eller som missar betet och ökar min puls är knallblank. De silvriga sidorna blänker i vågorna lite överallt. När öringsfiske är så här är det lätt att glömma hur många timmar och kast man gör innan det klaffar.

När den huggvilliga flocken av öringar har passerat har jag tappat några, landat ett halvdussin och sett till att alla utom en matfisk fått simma åter. Fina, stadiga fiskar. Wow. Det är underbart att se hur fin kondition de är i, hur magisk deras anpassning till sin livsmiljö är. Jag tröttnar aldrig på att konstatera det.

Ljuset falnar. Vi hittar inte fler. Josef bjuder på kaffe eftersom jag glömt mitt. I vanliga fall en katastrof, idag ... en petitess. Dröjsmålet är över.