Letande. Och nötande. Ofta ser gäddfisket ut så. Spejarögon på red alert. Dammoln på botten, små knäpp i linan, eller de där blodtryckshöjarna; långa skuggor som från ingenstans alls plötsligt befinner sig någon decimeter bakom betet. High voltage fishing. Gäddfiske med stabila spön, beten och linor. Nya vikar, nya grynnor, nya kanter och en ljudlös elmotor som puffar in oss sista biten. Högfrekvent kastande med swimbaits, eller mer tunggungkänsla med jerkbaits och pullbaits över gräsbevuxna undervattensängar. Någonstans där står drömfisken. Den stadiga madamen. Det här är livsbatteriladdaren som garanterat funkar.
På den steniga tångkusten är det andra visor än i skärgårdsmiljön. Här är det glesare mellan fina exemplar av Esox Lucius. Jag besöker små fläckar som andas nostalgi. Förr stod de gröna här, tätt packade och mätta på småtorsk. Idag ser havet annorlunda ut. Gäddstammen runt ön är inte borta, men i ett sämre skick än man kunde önska. Tro inte att de är vanliga bara för att du stöter på ett par stycken. De små fläckarna är färre, mer sällsynta och ofta förgängliga över tid. En dag är den tom, lika plötsligt som den överraskade positivt.
Jag gör ett par räder till både gamla trogna spots och något mer nyupptäckt. Efter en dag med en del kul kontakter får jag ett tips från goda fiskevänner och utvecklar en idé. När jag går på krokodiljakt här blir det andra grejor. Men självfallet använder jag gäddfiskets A & O – en pålitlig tafs. Jag använder hyfsat stora beten. Inte bara för att det är kul och för att det är gäddfiske på riktigt. Utan också för att faktiskt eliminera att öringen hugger. Knäppt, tycker några. Kul, tycker jag. De lite större betena har dessutom ytterligare en trevlig fördel: de åker inte lika lätt ner i gäddsvalget och fastnar som ett fjuttigt öringsbete ofta gör. Avkrokningsproceduren blir därmed skonsammare.
Den proceduren behövs plötsligt när det smäller på fina kustgäddor så det stänker om det. Härliga fajter med huvudskakningar och resoluta hårdhugg, från fiskar i fin storlek. Högspänning, på alla sätt.
(Nä, inga ställen, eller taktiska idéer kommer dessvärre avslöjas den här gången).
.
Skärgården är vacker i höstskrud. Även om det stålblanka havet tyder på noll vind - och därmed usla möjligheter till bra fiske - så njuter vi. Varenda sekund. Men det blir en hel del arga gäddor som får syna sidan av Arnes Tracker. Båten är en dröm att fiska från och Ostkustens pärla Västervik har fler öar, skär och vikar att sikta in sig på än vi hinner med.
Utöver gräsängar och tångbankar, över stenskrävel och mot vassgluggar riktar vi så precisa kast vi kan. Ibland hugger en bitsk gädda, ibland följer den bara efter. Vi letar, kastar, diskuterar och mår så där förträffligt som man bara kan när man fiskar gädda i trivsamt sällskap. Jo, gäddfiske får mig att må så infernaliskt gott.
Ja, just det. Det är tävling ett par av dagarna också. Visst, det ger ett extra moment med spänning och taktiköverläggningar. Men det är inte tävlingar eller den sortens kamp som ger mig bränsle att fundera över hur, var, på vilket sätt eller varför. Det ligger i fiskarens natur att drivas mot nya eftersökta och efterlängtade sanningar. Snart ratar vi dem för nya. Och jakten fortsätter. I gäddfiske är det extra uppenbart. Just därför älskar jag det här. Och när Lasse avslutar kalaset med en fin rackare kan vi bara jubla och skratta ikapp. Vi visste ju att den stod här. Vi sa ju det ...
Styrka, elegans och målmedvetenhet. Jag ska vara helt ärlig. Så här års tillbringar jag hellre min tid med kamera i handen, tassandes längs åarna, än på kusten med spö i nävarna. Det är en fröjd som ger livsenergi. Med tanke på förra blogginlägget (se nedan) är det glädjande att se att det finns fisk som klarar sig. Det slår mig: det här skulle de se - de där som inte tänker längre än näsan och näten räcker.
I övrigt talar nog bilderna för sig själva. Jag är bara tacksam över att få beskåda härligheten. Tack Lasse för sällskap och biltur! Observera de intakta fettfenorna och de raka, fina kanterna på ryggfenorna. Vilda öringar. Smyg försiktigt i höstmörkret.
De kommer snabbt. Och brett. Men de är utsatta. Som om det inte räckte med att de behöver kämpa mot strömmen, mot svåra passager och tuffa omständigheter. Här och var lurar illasinnade människor också. Jag blev uppringd häromdagen av en man som bestört berättade det jag har hört flera gånger nu - nästan varje år vid den här tiden. En man på östra Gotland (som inte har yrkesfiskelicens och således inte får sälja fisk!) skryter om abnorma, närmast absurda, mängder nätfångad öring.
"Jag fick hundra i ett sätt och har väl tagit 300 nu", skryter tokgalningen. 300 öringar! Om han så skryter och egentligen "bara" fångat 150 så är det ändå så illa att man vill gråta och skrika ilsket på samma gång
Observera att jag inte alls försöker framställa varenda nätfiskare som notoriska öringsutrotare. Men den här mannen är definitivt en sådan, om utsagorna stämmer. Antagligen är han brottsling också. För inte äter han hundratals öringar? Han säljer dem förmodligen = olagligt. Han kanske lägger för långa rader nät (olagligt)? Mest hoppas jag att han inte finns. Att han är en ond sagofigur bara.
Det som alltid känns så hopplöst är att den här typen av människor inte respekterar det vi andra bryr oss om och vördnadsfullt värnar om. De ger blanka fan i morgondagen. De roffar åt sig, skrävlar om galenskap och verkar inte begripa den enklaste matematik och logik. Egentligen skulle man omvända dem genom tvångsarbeten i åarna, då de skulle förstå vidden av sitt beteende. Och kanske skulle de till och med fatta tycke för den häftiga fisken, som simmar upp i små vattendrag, år ut och år in, för att förse havet med lika vackra varelser. Ja, om de får chansen alltså. För, fastnar några hundra lekmogna öringar i nät, så betyder det att det inte blir så mycket till lek eller så många yngel från de närliggande åarna. Usch.
Ok. Vad kan man göra åt eländet? Tipsa Länsstyrelsen om du ser/hör något misstänkt. Bevittnar du brott (t ex fiske i förbudsområdena, otillåten försäljning av fisk, felaktiga redskap etc) gör en polisanmälan, eller ring Kustbevakningen. Tipsa också Länsstyrelsen vid sådana fall. Ju fler vi är som uppmärksammar problemen, desto större chans att något går att göra åt det.
Jag byter raskt ämne. Tiden är knapp mellan fisketurer, jobb och andra intressanta ämnen, så jag får komprimera lite. Gädda. Grönaktig, argsint, underbar fisk. Sparsamt förekommande längs kusten. Men de finns där ibland. Jag rekommenderar att släppa alla åter. Men den som verkligen vill behålla en matfisk bär tänka sig för. Kom ihåg att alla gäddor fångade i Östersjön som är under 40 cm och även alla över 75 cm måste släppas tillbaka. Man får bara behålla tre stycken.
Inte för att jag tror att mer än någon promille av den här bloggens läsare skulle bonka en gädda och släpa hem till kastrullen, men kom ihåg att även upplysa grannen, fasters bror, fisketuristen och vem-det-än-må-vara om den här regeln. För det verkar inte riktigt ha gått in hos gemene man att det här är en lagstadgad regel.
Det är synd om människan. Hon hinner inte läsa och lära sig allt. Men med lite god vilja går det att ta till sig ganska mycket information och med ännu mer vilja kan man sprida den.
