I fiskarens natur

Skärgården är vacker i höstskrud. Även om det stålblanka havet tyder på noll vind - och därmed usla möjligheter till bra fiske - så njuter vi. Varenda sekund. Men det blir en hel del arga gäddor som får syna sidan av Arnes Tracker. Båten är en dröm att fiska från och Ostkustens pärla Västervik har fler öar, skär och vikar att sikta in sig på än vi hinner med. 

Utöver gräsängar och tångbankar, över stenskrävel och mot vassgluggar riktar vi så precisa kast vi kan. Ibland hugger en bitsk gädda, ibland följer den bara efter. Vi letar, kastar, diskuterar och mår så där förträffligt som man bara kan när man fiskar gädda i trivsamt sällskap. Jo, gäddfiske får mig att må så infernaliskt gott. 

Ja, just det. Det är tävling ett par av dagarna också. Visst, det ger ett extra moment med spänning och taktiköverläggningar. Men det är inte tävlingar eller den sortens kamp som ger mig bränsle att fundera över hur, var, på vilket sätt eller varför. Det ligger i fiskarens natur att drivas mot nya eftersökta och efterlängtade sanningar. Snart ratar vi dem för nya. Och jakten fortsätter. I gäddfiske är det extra uppenbart. Just därför älskar jag det här. Och när Lasse avslutar kalaset med en fin rackare kan vi bara jubla och skratta ikapp. Vi visste ju att den stod här. Vi sa ju det ...