En mäktig kamp

Det friskar i ordentligt och vägen ner mot vattnet är såphal. Och vågorna. Det kommer inte att gå att ta sig ut särskilt långt, inser jag. Som en liten ritual tar jag en kopp java i skydd av träden innan jag släntrar ner i ett grönaktigt hav. 

Ute i vågorna studsar betet nästan på ytan av kraften. Strax innanför är det strömt, turbulent, tufft. Jag vadar längs med stranden. Jag tycker mig se ett par fiskare i vattnet, någon kilometer bort. Men när regnet lättar konstaterar jag att det bara är svanar och stenar. Fullt förståeligt. Det här är inte något mysväder. 

Virveln är tydlig. Det är fisk efter. Nu är jag på helspänn. Efter betet kommer en stor skugga, ända in till spöspetsen. Det är nu det svåra valet kommer. På några ynka hundradelssekunder far beslutsalternativen genom hjärnan. Antingen snabbt kasta ut igen och få bättre slagläge på fisken eller chansa på ett sista vevstopp och hoppas att det går att kroka en eventuellt huggande firre på så kort lina. Tveksamheten avgör, mer eller mindre automatiskt. Betet dinglar ner i vågskummet och en lång fisk kastar sig över det och rusar iväg. Spöt uppåt/bakåt och tummen på spolen. Nitar jag den? Den rusar hårt in mot stenarna, men släpper. Var det verkligen en lekfärgad fisk, som jag gissade först. Jag såg egentligen bara en mörk rygg. Men den betedde sig märkligt. Omöjligt att veta. 

Jag betar av ett par hundra meter utan att känna eller se något mer i fiskväg. Men "konstigt" och "oväntat" är ord som så ofta passar in i fiskets värld. När jag bestämt att gå i land tar jag ett kast rakt inåt. Smack! En blank öring ruskar runt i ytan och ser till att mitt blodtryck höjs. Men inte heller den vill vara med särskilt länge. Men nu är jag definitivt på krigsstigen. Ge aldrig upp, ekar i mitt huvud.

Tillbaka där allt började kastar jag ut mot en stor sten och blir så där härligt segerviss. Och jajjemen. Hugget är tungt, vågorna mäktiga. Snart inser jag att även fisken är mäktig. Den tar lina och utnyttjar den svaga strömmen på grundvattnet. Den ger mig allt den har och jag  är konfunderad. En besa, tänker jag först. Men den rullar inte segt i ytan, den är på tok för stark för att vara utlekt. Och inte ser jag något silver blänka i böljan. Förklaringen kommer efter en bra stund, då jag ensam i kulingbyarna skattar och våndas om vartannat, med mitt spö djupt bockat och satt under presss.

Det är en regnbåge av kolossalformat. Inga trasiga fenor, ingen missformad kropp, utan en stadig hanne i lekdräkt, med spolformad kropp och muskler som dallrar. 

Den förtjänar nästan sitt liv som rymling där ute i havet, men faktum är att den inte hör hemma här. Och den ska inte få chansen att kliva upp i våra åar och spoliera öringsleken. Men en eloge får den. Vilken kamp. Vilken fisk. Mäktiga 82 centimeter regnbåge, vild som Östersjön själv. Den öring jag senare landar och släpper åter bleknar på något sätt. Mäktigt, var ordet.