Krispiga steg mot ljuset

Iskylan nästan övermannar oss. Men Kenny har några sköna fiskehistorier på lut, som ventileras i bilen. Vi håller modet uppe och traskar ut med ångande hjässor och ljumma tår. De sistnämnda blir lite varmare till en början, efter några hundra meter längs havet. Men så fort vi kliver ut i krasande kristallsörja kyls de ner. Effektivt. Lika effektivt som den stilla, permafrostkalla natten innan. Fel dag att leta plusgrader i vattnet. Vi hittar en. En grad i vattnet, utanför den långa bården av halvfryst brackvatten. 

Nä, det blir en lång väg tillbaka, genom snö, is, sörja, gyttja, över stenar, drivor och några nedfallna trädgrenar. Vid bilen är det påfyllning av energisreserverna. Och baske mig. Skådar vi inte några små, nätta vågor och öppet vatten? Inte är det mindre iskallt, men det dröjer inte länge förrän Kenny får en liten silverpil. En större följer efter och snart får jag ett par små rappa rackare. I den här temperaturen krokar vi av dem illa kvickt och bemödar oss inte med att leta efter kamera. Nä, det får räcka. Ett sista ställe ger bara vackra vyer och ännu kallare tår.