Hela helgen är uppbokad. Dessutom verkar vinterväglaget fortsätta. Mitt mellan två stabila, omutliga högar av jobb finner jag mig själv i färd med att kliva i vadarbyxorna. Solen kastar ett vårvintervarmt sken över rimfrosten. I skuggan är det iskallt, på solsidan droppar det så sakta. Jag hyllar nattens pudersnö. Den visar att ingen har gått där jag går. Ofiskade vatten känns alltid bra, även om förnuftet säger att det är trams. Du kan komma tio minuter efter att någon lämnat ett område och ha tokbra fiske, eller gå ensam och nöta en hel dag utan att se en fena.
Jag gör ett kast utåt, ett åt sidan. Ingenting. Ett till och då händer det. En liten sprallig öring hugger och får snart simma tillbaka, utan att nudda luften. Jag kastar mot samma fläck och ännu en öring hugger direkt. Inga tveksamheter, trots att vattnet håller en temperatur om 1,9 grader.
Därefter nöter jag vidare längs en lång, fin kant, utan att ha tillstymmelse till kontakt eller aning om fisk. Tomt. Tvärdött.
Kenny ansluter, fiskesugen som alltid, med roliga liknelser rasande ur munnen och goda kakor i bagaget. Som vanligt. Vi drar vidare. Kenny överraskar med att bara beväpna sig med flugspöt.
- Det får bära eller brista. Det blir bara fluga idag. Visa barmhärtighet, ber han.
Jag lovar inget.
Den konstiga historien upprepar sig. Jag får en god aning, kliver i vattnet och gör ett kast, två kast och på tredje hugger en liten blank rackare. Den tar så nära att Kenny skulle kunna meta upp den med flugstången. Efter ett kast utan fisk upprepar jag bravaden. En fisk följer och tar betet lodrätt under spötoppen. Jag ger den löslina och den sticker direkt ut och upp. Mellan mig och Kenny skuttar en silvrig tjockis omkring innan den tröttnar och jag kan befria den. Ingen av oss orkar gräva fram kameran nu heller. Låt gå. Den är dryga halvmeter och störst idag. Inga bjässar, således. Men ändå. Termometern visar 1,3 grader. Knappt isfritt.
Med kalla fötter är det skönt att kliva upp och leka med kameran en stund. Jag hittar ett övergivet drag i en tångruska. Fram- och bakdelen är bortrostade, men själva kroppen är intakt. Vi drar oss tillbaka mot bilen och en fikastund. Ibland behövs det bara sisådär åtta kast. Alla andra är överflödiga. Problemet är bara att man aldrig vet var och när de där kasten ska sättas in, så man gör några hundra resultatlösa. Men meningslösa är de aldrig. De skapar ro i kroppen och har alla potentialen att bli ett av de viktiga.
10 kommentarer:
Din blogg är sveriges bästa och om bara de som röstat hade läst och tittat hade de förstått. fan skandal att den där omröstningen bygger på att skrama ihop sin släkt o sina vänner på facebook bara. tack för att du fortsätter ge oss grymming historier.
Håller med Jocke... kvaliteten på din blogg talar för sig själv, vilket är uppenbart för den som något begriper.
Tackar allra ödmjukast herrar.
Jag värderar kvalitet högre än kvantitet - och då pratar jag bara om besökarna här!
Hur gick det för Kenny då? :)
Bara bra. Han är i fin form.
Hallåj! En lisa för själen att läsa din blogg Nicka. Du fångar essensen av fisket som får oss andra "fåtöljfiskare" att dregla. Snygga foton dessutom. Keep it Up!
Krister "Krokko"
Tackar herr Krokko. Vore trevligt att korsa spöklingorns snart igen. :)
Vi hörs. Ha det gott.
Håller med herrarna ovan,din blogg förmedlar lugnet som en fiskeupplevelse på Gotland ger,i mitt tycke är det det som gör den så bra, nästan för bra för att det räcker att läsa din blogg så känns det som om jag varit ute och fiskat och lugnt kan luta mig tillbaka i soffan med något värmande!
Själv hoppas jag att få vara med i någon sorts fiskevårdsengagemang på Gotland-min fru har bestämt att vi skall flytta till ön fr o m juni månad så det är bara att acceptera!
T
Ett stort tack, Tomi. Och välkommen till ön. Kul! Jag gissar att du kommer se till att spöna är i gång. :)
Absolut blir perfekt till höstfisket öring kanske kan bli lite torsk och pimpel också!
T
Skicka en kommentar