Grönskans tid - när allt krockar

Vissa perioder är det bara så. Det är läge för allt möjligt. Alla möjliga arter är intressanta, metoderna är legio och dessutom finns det saker bortom fiskets värld som pockar (jo, faktiskt!). Just nu är det lite så. Trevliga grillkvällar eller en kyld dryck på stan med goda vänner - när de rödögda har vaknat och börjar röra sig bland växtligheten? Svår grej. Som sniffande hundar rotar sutarna runt och bubblar upp ätbart och ökar blodtrycket på undertecknad. Inte många saker kan ge mig samma känsla av total fiskeupplevelse som en gryning, eller skymning, med ett nerblyat flöte några meter utanför mig. Jag suger åt mig känslan som en tvättsvamp. Vem kunde ana, i den smällkalla vintern, då varenda kroppsdel skrek efter värme, att man skulle sitta här i kortbrallor och mysfiska och bara le för sig själv? 

Men, det är klart. Nere på kusten är det fortfarande läge för feta strömmingsätare som går under benämningen Trutta trutta. Fast, som sagt, med tilltagande värme är det bättre lämpat för andra än mig. Istället gör jag räder till vatten utan salthalten närvarande, där matarga abborrar biter över dropshot-fiskade jiggar och starkt doftande GULP. Hugg som nästan kittlar in i nervsystemet och synen av en bastant abborre som spärrar upp ryggfenan och seglar iväg på tvären är som energidryck: snabbt uppiggande. Så står jag åter bland fiskegrejorna och rycker i olika spön. Nyss kändes valet klart, nu tvekar jag. Så många arter, så många metoder, så många upplevelser. Djupt, grunt, sött, salt, mete, spinn, feeder, jigg, flöte, baske mig fluga ... Så ont om tid. 

För den som vill ha ännu ett val: näbbgäddorna är här. Nu kokar vattnet, de glittriga pilarna simmar kors och tvärs och dansar på ytan, eller kastar snabba skuggor över grunda bottnar. Försommar. Hektisk, het och häftig.

Maj som vrider och vänder

Det vänder fort. Många har haft finfint öringsfiske i den sena våren. Men många har också upplevt det som är så typiskt öringsfiske - och ännu mer typiskt för den här säsongen; plötsligt är det tvärdött. Ingenting hjälper. Man letar förklaringar i väderombyte, vindkantringar och tryckförändringar, utan att att hitta något. Vem vet, kanske hittar de blanka kraftpaketen roligare saker att jaga efter, till exempel massiva strömmingsstim. 

Ena dagen dundrar jag rätt in huggvilliga fiskar. Det är underhållning på hög nivå i den ljumma kvällen. Men, jag erkänner: jag står faktiskt och tänker på annat fiske. Den här säsongen, med kvalmig värme och stilla skymningar är som gjord för ... så mycket annat än att ikläda sig vadarjackor och hermetiskt tillslutna byxor. 

Ändå står jag här någon dag senare. Jag dras villigt till kusten. Några pass till, innan näbbgäddorna anländer, innan temperaturen blir högre, innan jag definitivt bidar min tid åt andra fiskarter och metoder. Men i kväll är det åter ett osynligt omslag som ändrat förutsättningarna. Jag får en liten, tappar någon och har enstaka puffar. Horderna syns inte till. Kanske för att vinden är lite kyligare? Nah... Förklaringen får ligga och gro lite till. Rickard kommer ner och fiskar samma sträcka. Vi hinner diskutera lite våtmarker, och framtidsplaner - bland annat. Till slut är jag mätt på småpuffar och tungt kastande mot evigheten. Jag lägger mig på stranden och tittar, dricker mitt kaffe och ropar uppmuntrande till Rickard. Och så får han lön för sin möda. 

Alert och envis är den ståtliga öringshannen. Ännu i maj har den lekdräkten kvar, men kroppen är stark och välnärd. Den glänser i brons, guld och solnedgångsskimmer. Det blir en bra avslutning. Frågan 'är hur många gånger till jag kommer stå där med öringsgrejorna och undra varför jag inte ägnar mig åt något annat. En liten, liten kallfront drar in ser jag på väderrapporten. Jaha, då kanske säsongen förlängdes något dygn ändå.  

Allt för en liten revansch

Egentligen är det inte alls öringsväder. Inte för mig. Den här hettan och den kvalmiga känslan har inte med vadarbyxor och havsöringar att göra. Det är långt från hard core, långt från det gråkalla som jag så gärna förknippar med min kamp med den silvriga motståndaren. Men det finns förmildrande omständigheter som får mig att hoppa i vadarbyxorna en timme.

Under gårdagens fiske i kyligare väderlek tappade jag en öring som kunde blivits årets fisk. Vi lämnar detaljerna därhän, så det inte blir löjligt. Men helt kort: mitt fiskesällskap uppskattade den gnistrande blanka och feta hopparen till sisådär 85 centimeter. Kanske mer, kanske inte. Men stark var den och hoppa kunde den − så att betet flög ut som en upphostad nöt. Klart det smärtar. Och när det trots allt är smällfullt av öring längs tobis- och strömmingsstimmen vill jag göra ett försök att skingra tankarna.

Kvällen är uppbokad, så det får bli ett snabbt pass i solljus och dagsvärme. På stranden längre bort sitter folk som överväger att bada. Kortbrallor, fikatermos och kulörta filtar. De undrar säkert om jag blivit galen. Jag också. Men ute på undervattenshällarna är det svalare. Vinden fläktar snett mot mig och havet är trots allt inte ens tio grader varmt. Öringen borde vara här utanför. 

Jag sveper långa kast ut mot djupet, för det är där som det finns rätt platser en dag som den här. Tak över huvudet, lite mörkare och − förmodligen − mat. Snart hittar jag dem. De första är tveksamma, följer, puffar, vänder. Jag tramsar inte med att byta drag eller färger. Nöter på, fiskar snabbare, långsammare, varierar. När min lilla Revo sveper ut dragen allt längre hugger de. Nyckeln är att få dem att bita över djupet, annars är de bara nyfikna och osäkra. Där ute tar de benhårt. Ett par tappar jag men fem-sex fina, blanka och vackra öringar sitter på ända in. Det får bli halvtaskiga mobilbilder bara. Förlåt för det. 

Tiden rinner och svettpärlorna gör detsamma när jag rappar på för att hinna hem. Men tanken på den där onämnbara giganten rinner dessvärre inte samma väg.

Idel fina fenor

Det är så vackert att det nästan gör ont i ögonen. En glittrande havsyta, knoppande träd och solen som torkar upp marken. Vi tar oss ut på ganska ofiskat vatten känns det som. Ingen panik, inga tjurrusningar ner i vattnet. Vi dricker kaffe och äter mackor innan vi börjar beta av ett spännande parti. Det börjar lugnt i vattnet också. Men så...
Kenny krokar något lustigt. Den drar hårt, stökar, vänder och rusar långt. Vi förväntar oss inte en utlekt fisk, men en ståtlig hanne med färg och prickar kvar från höstens äventyr uppenbarar sig. Stark och ilsk. Han är startskottet. Vi får ett par små rackare var innan vi flyttar oss en liten bit.  
  

Vänta det oväntade. Som att speja ut över en sträcka, med kaffe och nybakat i handen, inse att det inte ser något vidare ut, men ändå traska iväg. Som att upptäcka att det nog är lönslöst, ända tills det händer.
- Vi drar, säger Kenny. 
- Ja, säger jag, i samma stund som jag känner något ...
- Vänta. Vad var det? Fisk på!
Tre öringar på tre kast. Men alla hoppar av. Jag kollar kroken. Den är ok, men fiskarna är hetsiga och fastnar dåligt. De är helt enkelt några fenor på att hoppa av. Luftsprång. Galenskap.Vi stannar förstås kvar och sträcker ut linorna över en liten area där de verkar cirkla runt. Fisken jagar så aktivt att de bryter ytan, kastar sig upp och ner över dragen. Adrenalinet bubblar ut med skrattet. Blanka, vackra, vilda. Vilka fiskar. Vi släpper dem allihop.
Nu sitter många kvar, men åter andra tar sig loss. Vi är i zonen. 

Till slut känner vi ändå att lite dryck och käk lockar. Och kaffet förstås. Ja, ni vet. Jag och kaffe ...
Vi tar ett break och laddar om. Det borde fungera där borta också, konstaterar vi och ger oss av. Visst gör det. Kenny är inte ens nere vid vattnet när han kastar draget ut i det blå. När han anländer stranden gör draget det också. En kanonöring agerar haj och tar betet intill stranden, skakar, ruskar och slår sig fri. Den där skulle vi haft, En paradfisk, en riktig topptrutta.
Nu dröjer det inte länge, förrän jag har nya kontakter. Ett par åker upp och i. Vi konstaterar att vi inte sett till några odlade fiskar. Ännu. Men den ganska tätprickiga som hoppar sju gånger (nedan) skulle kunna ha annat ursprung. Svårt att veta. 

Den stora som slet sig. Alltid är det så. Men vi grämer oss inte för mycket, även om jag känner med Kenny. Han visslar och bjuder på kakor, så allt är nog grönt. Jag får en utlekt fisk som beter sig som Kennys första, han får en blank i 60-centimetersklassen. Livet leker. Innan det är återfärd måste vi testa en liten fläck. Och innan bilen tar mig hemåt, där grabbarna står och stampar vid replokalen och saknar sin trumslagare, krokar jag dagens värsting. Den hoppar och rusar så det knarrar i Ambassadeuren. Mitt spö bugar djupt och jag ropar till mig Kenny, som vadat iväg rätt långt. Men han kommer gärna för att fotoassistera. 75 centimeter superblanking är en skön avslutning. Och minsann. Den saknar fettfena och har den omisskännliga knäcken på ryggfenan. Den får också simma åter. De är ju som vackrast i vattnet ändå - inte sant?