Maj som vrider och vänder

Det vänder fort. Många har haft finfint öringsfiske i den sena våren. Men många har också upplevt det som är så typiskt öringsfiske - och ännu mer typiskt för den här säsongen; plötsligt är det tvärdött. Ingenting hjälper. Man letar förklaringar i väderombyte, vindkantringar och tryckförändringar, utan att att hitta något. Vem vet, kanske hittar de blanka kraftpaketen roligare saker att jaga efter, till exempel massiva strömmingsstim. 

Ena dagen dundrar jag rätt in huggvilliga fiskar. Det är underhållning på hög nivå i den ljumma kvällen. Men, jag erkänner: jag står faktiskt och tänker på annat fiske. Den här säsongen, med kvalmig värme och stilla skymningar är som gjord för ... så mycket annat än att ikläda sig vadarjackor och hermetiskt tillslutna byxor. 

Ändå står jag här någon dag senare. Jag dras villigt till kusten. Några pass till, innan näbbgäddorna anländer, innan temperaturen blir högre, innan jag definitivt bidar min tid åt andra fiskarter och metoder. Men i kväll är det åter ett osynligt omslag som ändrat förutsättningarna. Jag får en liten, tappar någon och har enstaka puffar. Horderna syns inte till. Kanske för att vinden är lite kyligare? Nah... Förklaringen får ligga och gro lite till. Rickard kommer ner och fiskar samma sträcka. Vi hinner diskutera lite våtmarker, och framtidsplaner - bland annat. Till slut är jag mätt på småpuffar och tungt kastande mot evigheten. Jag lägger mig på stranden och tittar, dricker mitt kaffe och ropar uppmuntrande till Rickard. Och så får han lön för sin möda. 

Alert och envis är den ståtliga öringshannen. Ännu i maj har den lekdräkten kvar, men kroppen är stark och välnärd. Den glänser i brons, guld och solnedgångsskimmer. Det blir en bra avslutning. Frågan 'är hur många gånger till jag kommer stå där med öringsgrejorna och undra varför jag inte ägnar mig åt något annat. En liten, liten kallfront drar in ser jag på väderrapporten. Jaha, då kanske säsongen förlängdes något dygn ändå.