Värmen får allt att spira. Tiden snurrar fortare än vanligt. Bloggen får styvmoderlig behandling. Men innan det blir riktigt stekhett är jag där i det fortfarande svala vattnet. En och annan silverriddare jagar ikapp mitt snabbspurtande bete.
Men, du känner kanske mig. När värmen är här på riktigt är jag den förste att påbörja förberedelserna för sommaren. Och sommar är inte hårt kustfiske efter öring i min bok. Inte alls. Något enstaka försök kan det väl bli. Men ... vadarbrallor och vedermödor passar sig inte när det lyser rött om termometern. Det kan vara hög tid att ställa in kängorna i garderoben.
Okej. En gång till. Ett försök till. Man vet ju aldrig. Men det är då, när de ilande rappa pilfiskarna från Atlanten gör sin entré i mina hemmavatten. Det är då jag sneglar allt mer lystet åt annat fiske än kustvadandet. Ett möte eller två med näbbgäddan, sen är jag mätt.
Nu blir det jakt efter den sanna drottningen ett par dagar. Mot skärgården!
Fisket handlar ofta om att tro på mönster. Mönster man tror sig upptäcka. Vi skapar teorier som handlar om färg, form, teknik eller vad det är. Mest är det hjärnspöken, men visst ... det gör oss lite lyckligare. Fast, rent krasst: ofta handlar framgången i fisket om att ta till vara tillfällena. Att utnyttja de små öppningarna.
Jag är ett vandrande exempel på en typisk fiskare som försöker använda och utnyttja de tillfällen som ges. Jag försöker pussla med tillvaron så att möjligheterna ger sig tillkänna i mosaiken.
Det är vansinnigt hektiskt på jobbfronten. Jag avböjer varenda förfrågan om samkvämsfiske. Men, jag tar varje mer oplanerat tillfälle att smita ner till levande vatten. Om tillfället visar sig, nyper jag tag i det, håller fast det och använder det. Efter några timmars foto- och researchjobb vet jag att jag har sisådär 90 minuter till förfogande. Rätt ner i vadarna. Rätt ner i havet.
Det hugger omgående. Andra kastet, men den arga öringen skakar loss alldeles direkt. Men, jag behöver inte misströsta. Den sträcka jag planerat att fiska av är hemvist åt fler. Ganska många faktiskt. Jag mår förträffligt, släpper tankarna på jobbstressen och låter spöts bugningar leda mina tankar ut i det öppna. Öringarna hugger på lång lina, hårt och bestämt. De hoppar, rusar och far. De flesta är inte så stora, men i toppkondition. Jag lossar dem med peangen direkt i vattnet. En av dem lyfter jag upp i solljuset för en snabb mobilbild. Foliesidan kastar ett skarpt sken och avslöjar varenda pärlemorglittrande nyans. Adrenalinet transporterar ut bubblor av glädje. Det måste vara bra för kropp och själ. Helt säkert.
Innan jag lägger av och återvänder till verkligheten återstår några kast över ett parti som bara skriker "havsöring". Och snart skriker jag också. De där huggen från fiskätande höghastighetsjägare. De där huggen! Underbart. En fisk runt sisådär 55-60 centimeter avrundar dagen och låter tillfällena sjunka tillbaka in i den svårlästa mosaiken.
Schvisssch. Där försvann april. Den där efterlängtade, hektiska, härliga, både varma och bistra månaden. Den där tiden vi är så många som längtar efter. Ja, inte bara fiskare, utan frusna nordbor, som saknat värmen sedan september ungefär.
April. Månaden då dagarna är långa, fisket spirar, fåglarna återvänder och någon jäkel har bestämt sig för att peta in allehanda helgdagar och skollov. Det vore väl fint om det inte också innebar att den tid man har för att åstadkomma jobbrelaterade panikåtgärder blir ännu mer komprimerad och panikartad. Därför ber jag också officiellt om ursäkt för två saker:
1. Bloggtempot är lågt. Lägre än vattenståndet. Det finns ingen tid.
2. Alla ni som vill ses, fiska, diskutera, fika... Ursäkta. Jag hann inte. Det gick inte.
(Foto: Kenny Cronhamn)
Trots att hemmaplan ger mycket valuta för pengarna, så ger jag mig iväg på eskapader på bortaplan också. Ja, man måste ju ha lite kul också. Vidga vyerna. En snabb visit hos trevlige och skicklige havsöringsexperten Fredrik Sjöblom gav både närkontakt med älg och lite ryck i spöt.
Väl hemma har jag upplevt samma sak som alla andra. Märkliga svängningar. Från känslan av förskottsommar med perfekt slagläge på kortbrallor i solen, till rapp vändning, då nordanvindens kyla letar fram farbror frost från gömmorna. April, helt enkelt. Klassik april.
Men det har inte bara medfört svårigheter att ekipera sig rätt för dagen, utan också satt griller i huvudet på undertecknad. Du känner säkert till mitt dilemma: det är så många arter och metoder som är intressant. Och när värmen får långkalsongerna att smyga upp på vinden är jag inte särskilt road av att kränga på mig vadarna (speciellt eftersom kusten är belamrad med halva Sveriges fiskeskara, tycks det som...). Så jag vänder och vrider åt olika håll. Så drar busvädret ner och jag står där igen. Gott och blandat. Smått och stort. Ur och skur.
(Foto: Kenny Cronhamn)
Dessutom fortsätter jakten på den riktigt stora, blanka. Den eviga jakten. Sökandet efter den fisk som alltid någon annan tycks få, hur många timmar man än lägger ner. Det är bara att njuta av resan. Man vet ju inte när den slutar. OM den slutar ...
