Jägarna i mosaiken

Fisket handlar ofta om att tro på mönster. Mönster man tror sig upptäcka. Vi skapar teorier som handlar om färg, form, teknik eller vad det är. Mest är det hjärnspöken, men visst ... det gör oss lite lyckligare. Fast, rent krasst: ofta handlar framgången i fisket om att ta till vara tillfällena. Att utnyttja de små öppningarna. 

Jag är ett vandrande exempel på en typisk fiskare som försöker använda och utnyttja de tillfällen som ges. Jag försöker pussla med tillvaron så att möjligheterna ger sig tillkänna i mosaiken.
Det är vansinnigt hektiskt på jobbfronten. Jag avböjer varenda förfrågan om samkvämsfiske. Men, jag tar varje mer oplanerat tillfälle att smita ner till levande vatten. Om tillfället visar sig, nyper jag tag i det, håller fast det och använder det. Efter några timmars foto- och researchjobb vet jag att jag har sisådär 90 minuter till förfogande. Rätt ner i vadarna. Rätt ner i havet. 

Det hugger omgående. Andra kastet, men den arga öringen skakar loss alldeles direkt. Men, jag behöver inte misströsta. Den sträcka jag planerat att fiska av är hemvist åt fler. Ganska många faktiskt. Jag mår förträffligt, släpper tankarna på jobbstressen och låter spöts bugningar leda mina tankar ut i det öppna. Öringarna hugger på lång lina, hårt och bestämt. De hoppar, rusar och far. De flesta är inte så stora, men i toppkondition. Jag lossar dem med peangen direkt i vattnet. En av dem lyfter jag upp i solljuset för en snabb mobilbild. Foliesidan kastar ett skarpt sken och avslöjar varenda pärlemorglittrande nyans. Adrenalinet transporterar ut bubblor av glädje. Det måste vara bra för kropp och själ. Helt säkert. 

Innan jag lägger av och återvänder till verkligheten återstår några kast över ett parti som bara skriker "havsöring". Och snart skriker jag också. De där huggen från fiskätande höghastighetsjägare. De där huggen! Underbart. En fisk runt sisådär 55-60 centimeter avrundar dagen och låter tillfällena sjunka tillbaka in i den svårlästa mosaiken.