Nu är det den där känslan i luften. En föraning om höst, eller en förhoppning om fortsatt sensommar. Du väljer själv. I vilket fall som helst leder båda till något gott. Jag väljer olika stigar att gå på, efter humöret för dagen. Stilla mete i skymningen, eller actionfyllt tunggung? Kanske smygfiske i något stilla vatten, eller fötterna dinglande från en pir någonstans, med bottenmetet utlagt? Möjligheterna finns där.
Jag fick en trevlig Revorulle översänd, för lite hårdtestning. Det blev till att packa väskan och ge sig av på lite äventyr med fiskarnas drottning i sikte. Innan vattnet svalnat kan det vara svårt. Men när man lyckas betyder det stenhårda hugg, så gummibitar och träflisor ryker och spöt böjs så det knakar, medan rullens broms får en omgång. Jag kan säga så mycket som att rullen hittills verkar stå emot testet - mer än väl.
Vi försöker hitta rätt. Det kan handla om tempo, presentation, små detaljer. Och att nita de små nafsningarna med skoningslösa mothugg. Känslan när man nästan inte vet om man känner något, men ryggmärgen sänder signaler och ser till att man ökar eller sänker tempot, nitar gäddan och jublar inombords. Den känslan. Fantastisk.
Det blir dessutom extra roligt när jag vill köra lite oldstyle och plockar ett skeddrag ur kartongen. Ett splitternytt Singö singlar ut i böljan. Efter ett par vinglande vevtag drar det till. Stenhårt. En bastant gädda, en bit över tvåsiffrigt, blir belöningen. Ett spinnerbait i knyckigt tempo får dala och blir bokstavligen inhalerat av en gigantisk och hungrig käft. Variation.
Vi jublar när det hugger, myser när vi åker hem och gnider våra såriga händer. Varenda uppriven knoge eller trasigt finger från gällocksgreppen är som lindring för själen. Stridbara gäddor som skjuter ur vattnet är drömska minnesbilder resten av dagen, resten av veckan. Och från annat håll rapporterar vänner att stålblanka öringar hittar fram i skymningsljuset. Världen sprudlar av liv. Och av fiskemöjligheter.
En liten ilning går genom kroppen. Det är inte så mycket de kraftiga vindbyarna, som vetskapen om att det är slut snart. Sommarens sista suckar är inte här, men man kan ana dem. Molnen som kommer från ingenstans tornar upp sig oftare, mäktigare, tätare. För många är det här tiden då det ställs på sin spets: jag hann inte med allt det där jag skulle göra under sommaren, i år heller. Det gäller också oss fiskare i lika hög grad - även om vi vet att det vankas högtidsstunder när kylan kommer och vattnet blir vadbart istället för badbart.
Men, ändå. Vilken sommar. Vilket magiskt väder, vilken känsla. Tropiska nätter och solsken som ostoppbart bara fortsatt. Och än är det inte slut. Kenny är på jakt, rastlös och nyfiken. Han är som abborrarna vi söker reda på. Men i det falnande ljuset, i den tilltagande vinden, är de inte helt lätta att vare sig lokalisera eller kroka. Vi flyttar oss, hittar några och går på i sandalerna. Kenny kör räka. Jag envisas med jiggar i konstmaterial. Båda funkar, trots allt, även om det naturliga betet verkar ge betydligt fler.
Ett regnstänk som drivit in från ovädersmolnen utöver nejden når mig och väcker tanken på att ändå åka hem. Jag har bara så förtvivlat svårt att vistas inomhus - vilket i och för sig gäller de flesta årstider. Men några sista kast och så ett rappt hugg från en finfin avslutningsfisk. Trind och färggrann. Minsann. Sommaren verkar leva kvar ett tag till, även om jag är iklädd något långärmat för första gången på veckor.
