Randigt i sinande värme

En liten ilning går genom kroppen. Det är inte så mycket de kraftiga vindbyarna, som vetskapen om att det är slut snart. Sommarens sista suckar är inte här, men man kan ana dem. Molnen som kommer från ingenstans tornar upp sig oftare, mäktigare, tätare. För många är det här tiden då det ställs på sin spets: jag hann inte med allt det där jag skulle göra under sommaren, i år heller. Det gäller också oss fiskare i lika hög grad - även om vi vet att det vankas högtidsstunder när kylan kommer och vattnet blir vadbart istället för badbart.

Men, ändå. Vilken sommar. Vilket magiskt väder, vilken känsla. Tropiska nätter och solsken som ostoppbart bara fortsatt. Och än är det inte slut. Kenny är på jakt, rastlös och nyfiken. Han är som abborrarna vi söker reda på. Men i det falnande ljuset, i den tilltagande vinden, är de inte helt lätta att vare sig lokalisera eller kroka. Vi flyttar oss, hittar några och går på i sandalerna. Kenny kör räka. Jag envisas med jiggar i konstmaterial. Båda funkar, trots allt, även om det naturliga betet verkar ge betydligt fler. 

Ett regnstänk som drivit in från ovädersmolnen utöver nejden når mig och väcker tanken på att ändå åka hem. Jag har bara så förtvivlat svårt att vistas inomhus - vilket i och för sig gäller de flesta årstider. Men några sista kast och så ett rappt hugg från en finfin avslutningsfisk. Trind och färggrann. Minsann. Sommaren verkar leva kvar ett tag till, även om jag är iklädd något långärmat för första gången på veckor.