När variation ger resultat

Nu är det den där känslan i luften. En föraning om höst, eller en förhoppning om fortsatt sensommar. Du väljer själv. I vilket fall som helst leder båda till något gott. Jag väljer olika stigar att gå på, efter humöret för dagen. Stilla mete i skymningen, eller actionfyllt tunggung? Kanske smygfiske i något stilla vatten, eller fötterna dinglande från en pir någonstans, med bottenmetet utlagt? Möjligheterna finns där. 

Jag fick en trevlig Revorulle översänd, för lite hårdtestning. Det blev till att packa väskan och ge sig av på lite äventyr med fiskarnas drottning i sikte. Innan vattnet svalnat kan det vara svårt. Men när man lyckas betyder det stenhårda hugg, så gummibitar och träflisor ryker och spöt böjs så det knakar, medan rullens broms får en omgång. Jag kan säga så mycket som att rullen hittills verkar stå emot testet - mer än väl. 

Vi försöker hitta rätt. Det kan handla om tempo, presentation, små detaljer. Och att nita de små nafsningarna med skoningslösa mothugg. Känslan när man nästan inte vet om man känner något, men ryggmärgen sänder signaler och ser till att man ökar eller sänker tempot, nitar gäddan och jublar inombords. Den känslan. Fantastisk.

Det blir dessutom extra roligt när jag vill köra lite oldstyle och plockar ett skeddrag ur kartongen. Ett splitternytt Singö singlar ut i böljan. Efter ett par vinglande vevtag drar det till. Stenhårt. En bastant gädda, en bit över tvåsiffrigt, blir belöningen. Ett spinnerbait i knyckigt tempo får dala och blir bokstavligen inhalerat av en gigantisk och hungrig käft. Variation. 

Vi jublar när det hugger, myser när vi åker hem och gnider våra såriga händer. Varenda uppriven knoge eller trasigt finger från gällocksgreppen är som lindring för själen. Stridbara gäddor som skjuter ur vattnet är drömska minnesbilder resten av dagen, resten av veckan. Och från annat håll rapporterar vänner att stålblanka öringar hittar fram i skymningsljuset. Världen sprudlar av liv. Och av fiskemöjligheter.