Vedermödor i hundvädret

En bitsk vind drar fram över ett komplett färglöst landskap. Tätt duggregn, som en tung väta. Hundväder, kallas det. Inte ens en hund vill gå ut, men de är så illa tvungna. Det är jag också. Jag måste ut och låta näsan rinna och kinderna sticka i den barska november. Jag behöver det. Dessutom gillar jag det, trots allt. 

Men även undervattensvarelserna har tydligen drabbats av lite gråväderskänslor. Det är lojt, knepigt. En tappad öring i dagens tredje kast och en liten landad i kastet efter ger mig ett aningen falskt hopp, för därefter blir det svårare. Vattennivån i havet är låg, luftrycket lågt och tempot lågt, där jag ensam strosar fram i vattnet.

Jag tänker om, rannsakar min strategi och testar ett nytt ställe. Det är ingen större aktivitet där heller, men en överraskande gädda - en av mina absoluta favoritfiskar - kastar sig in i leken, med vassa gaddar och argsint uppsyn. Jag är överlycklig, som alltid när den här kustjägaren dyker upp på mer oväntade platser. Hon får simma åter illa kvickt. (Får du en sån här grön och fin - var varsam och rapportera gärna fångsten. Vi lägger fortfarande pussel).

Tiden verkar på något sätt gå långsamt i det fuktiga landskapet, men ändå tickar klockan. Kvällen kommer innan det egentligen blivit kväll. Jag rappar på och hinner med en intressant liten kant, där det borde fungera. Turligt nog gör det också det. Ett par snabba kast, ett par snabba fiskar och härligt knarr i rullen, böj i spöt och hälsosamma adrenalinhalter i blodomploppet. Nu är kinderna varma och färden hemåt en lagom final. 

En knapp förlust är okej

Vägen ligger som en grå matta framför mig. Vart den leder känns ovisst. Jag stannar till och tittar ner i ett litet vattendrag som ännu är tomt. Regnet som kommit är inte mycket att hojta om. I alla fall inte om man är en leksugen havsöring. 

Det är novembergrått, men i vattnet är kalendern inte riktigt i fatt. Jag hinner inte så långt idag. Inte nog med att tiden mest ägnas åt bestyr av jobbkaraktär. Det blir ju mörkt innan man hinner säga "kustfiske" också. Ändå tar jag det legato. En kopp kaffe vid bilen, innan jag smyger mig ner mot en liten udde.

Det är märkligt. Men vissa dagar anar man ingenting. Det ser inte ens hoppfullt ut, men jag börjar där vattnet börjar, helt enkelt.

Planen är att röra mig ut, dit vågrörelserna är mer markanta. Men jag hinner inte dit. För det hugger i andra kastet och i tredje. Sedan dröjer det ett par kast innan det hugger igen. Men, de hoppar av, med blänkande hopp, med våldsamma skakningar och med rappa rusningar. Skumt. Kroken är ok, mothuggen sitter, men det vill sig inte.

Fast till slut landar jag en mindre filur som är stålblank. En lekfärgad modell något större kanar in ett par kast senare. Dåså. Det funkar. Men, då tappar jag ännu en fisk. 

Herr Kenny har varit på strövtåg, naturligtvis. Vi möter upp varandra på en strand någonstans i det grå. Det hugger så fort dragen hamnar i vattnet, i stort sett. Men de är kenpiga. Fler kontakter, någon tappad och jag inser att jag blir rejält utklassad av öringarna idag. De avgår med en kassaskåpssäker seger. Men, vad gör det mig när jag får sista ordet. Skymningen rullar in när jag får lyfta upp och kroka av en riktigt vacker och blänkande fin öring. Adjö. Ni vann, men det rör mig inte i ryggen. 

Tack för fotohjälp, kamrat Kenny. 

Grått som drar

Det där grå, tunga täcket. Och vinden. Höstkänslan river i mig, tvingar mig till kusten. Aldrig är den så enslig, tyst och tom som i de här ruggiga dagarnas försiktiga ljus. Till och med fåglarnas dun är tunga i fukten. Den uppspolade tången är mjuk att gå på och vinden drar i huvan. Jag vet att det kan vara knepigt, men jag vet också att det brukar gå att hitta en fisk eller två i dessa förhållanden.

Och det gör det. Efter lite letande och många kast ut i tomma intet hugger det stenhårt. En öring på jakthumör, en dräpare i silverkostym, hugger mitt drag från sidan och får nästan det härliga Svartzonkerspöt att åka i vattnet. Den är blank, en bit över måttet och oerhört stark för sin storlek. Jag knäpper iväg en mobilbild eller två, släpper fisken och fortsätter min vandring mot det okända. 

Ett par kast in mot land och ett samling storstenar ger också resultat. Tänk att de kryssar runt där inne, där man traskar omkring. Ytterligare en strömlinjeformad fisk med kamphumör väljer att bita och får under en kort stund besöka strandskvalpets blöta tång, där jag får fram både peang och mobilkamera. En fisk till biter på nästan samma fläck. Den får gå utan foto eller andra åthävor. Jag strosar vidare, missar ett benhårt hugg och har det på det hela taget riktigt gott. 

När det knappt finns något ljus blir det mörkt extra fort. Jag sneglar mot horisonten, men den syns knappt. Jämngrått. Mörkgrått. Nu är det lika bra att lämna kusten och dra sig mot hemmets värmande ljus. Det är inte illa. Inte alls.