En knapp förlust är okej

Vägen ligger som en grå matta framför mig. Vart den leder känns ovisst. Jag stannar till och tittar ner i ett litet vattendrag som ännu är tomt. Regnet som kommit är inte mycket att hojta om. I alla fall inte om man är en leksugen havsöring. 

Det är novembergrått, men i vattnet är kalendern inte riktigt i fatt. Jag hinner inte så långt idag. Inte nog med att tiden mest ägnas åt bestyr av jobbkaraktär. Det blir ju mörkt innan man hinner säga "kustfiske" också. Ändå tar jag det legato. En kopp kaffe vid bilen, innan jag smyger mig ner mot en liten udde.

Det är märkligt. Men vissa dagar anar man ingenting. Det ser inte ens hoppfullt ut, men jag börjar där vattnet börjar, helt enkelt.

Planen är att röra mig ut, dit vågrörelserna är mer markanta. Men jag hinner inte dit. För det hugger i andra kastet och i tredje. Sedan dröjer det ett par kast innan det hugger igen. Men, de hoppar av, med blänkande hopp, med våldsamma skakningar och med rappa rusningar. Skumt. Kroken är ok, mothuggen sitter, men det vill sig inte.

Fast till slut landar jag en mindre filur som är stålblank. En lekfärgad modell något större kanar in ett par kast senare. Dåså. Det funkar. Men, då tappar jag ännu en fisk. 

Herr Kenny har varit på strövtåg, naturligtvis. Vi möter upp varandra på en strand någonstans i det grå. Det hugger så fort dragen hamnar i vattnet, i stort sett. Men de är kenpiga. Fler kontakter, någon tappad och jag inser att jag blir rejält utklassad av öringarna idag. De avgår med en kassaskåpssäker seger. Men, vad gör det mig när jag får sista ordet. Skymningen rullar in när jag får lyfta upp och kroka av en riktigt vacker och blänkande fin öring. Adjö. Ni vann, men det rör mig inte i ryggen. 

Tack för fotohjälp, kamrat Kenny.