Grått som drar

Det där grå, tunga täcket. Och vinden. Höstkänslan river i mig, tvingar mig till kusten. Aldrig är den så enslig, tyst och tom som i de här ruggiga dagarnas försiktiga ljus. Till och med fåglarnas dun är tunga i fukten. Den uppspolade tången är mjuk att gå på och vinden drar i huvan. Jag vet att det kan vara knepigt, men jag vet också att det brukar gå att hitta en fisk eller två i dessa förhållanden.

Och det gör det. Efter lite letande och många kast ut i tomma intet hugger det stenhårt. En öring på jakthumör, en dräpare i silverkostym, hugger mitt drag från sidan och får nästan det härliga Svartzonkerspöt att åka i vattnet. Den är blank, en bit över måttet och oerhört stark för sin storlek. Jag knäpper iväg en mobilbild eller två, släpper fisken och fortsätter min vandring mot det okända. 

Ett par kast in mot land och ett samling storstenar ger också resultat. Tänk att de kryssar runt där inne, där man traskar omkring. Ytterligare en strömlinjeformad fisk med kamphumör väljer att bita och får under en kort stund besöka strandskvalpets blöta tång, där jag får fram både peang och mobilkamera. En fisk till biter på nästan samma fläck. Den får gå utan foto eller andra åthävor. Jag strosar vidare, missar ett benhårt hugg och har det på det hela taget riktigt gott. 

När det knappt finns något ljus blir det mörkt extra fort. Jag sneglar mot horisonten, men den syns knappt. Jämngrått. Mörkgrått. Nu är det lika bra att lämna kusten och dra sig mot hemmets värmande ljus. Det är inte illa. Inte alls.