Mot känt och okänt

Jag ser löv som faller, löv som flyger i vinden. Jag ser de sista ljusstrålarna för dagen hitta löven. Molnfronten drar sig in över trädtopparna. Men, jag ser också en kust som är grått lockande, där vinden viner över stenar och vågor. Lockelsen är svår att bortse från. 

Så sitter vi i bilen, på väg mot både känt och okänt. Havets föränderliga yta har blottat en kust där tidigare fiskbara områden är torra, eller på sin höjd fuktiga. Lågvatten modell extraordinärt. Kanske skulle vi ha åkt någon annanstans, till en helt annan kust? Kenny kliar sig i huvudet och jag dricker kaffe. Men snart testar vi. Ett ställe, till. Fortfarande segt. Någon liten rackare nyper på. Men vi lämnar vattnet. Vi passerar en sträcka där ett par uppgivna fiskare verkar kamma noll. 

Kliandet och kaffesörplandet ger till slut resultat. Ja, det kan förstås vara andra analytiska ansatser som gör att jag lyckas ratta vårt fordon till ett ställe där vi med gemensamma huvudnickningar befäster våra positiva signaler. Här lär det hugga! Helt annat liv i vattnet. Vi vadar ut, hoppfulla och snart lyckosamma. Det hugger ganska friskt, dessutom ganska långt in. Kast in mot land, eller snett längs vågrörelserna ger fisk efter fisk. Någon är blank, de flesta färgade, men det är fina, rappa fiskar som alla får simma iväg igen.  

Jag ser löven singla ut över stranden. Färgen är samma som en vacker hona av arten Trutta trutta som Kenny just lyft upp över ytan. Nu ser jag både öring och löv dra vidare i hösten. Kvällen kommer fort och vi har tappat räkningen på både fisk och timmar.