Vår tid är nu - också

Så skrider hösten vidare. Mot lite kallare väder, lynnigare växlingar och kortare dagar. En av dessa dagar är vi på tur. Mot vatten där få sätter sin fot, känns det som. I alla fall så här års. Hösten är den tysta, ödsliga tiden. Tiden då kustluffare som jag trivs och frodas. Någon enstaka fågelskådare, kanske en flanör med hund. I övrigt ensligt. 

Kenny kliver ut, medan min kamera söker av området. Det är lågvatten i havet, men annalkande högtryck i luften. En pilgrimsfalk sveper förbi och tar sånär en vadare av något slag. Ja, fågel, inte vadarbyxa alltså. Någon hårdför ornitolog skulle säkert tvivla på riktigheten i den observationen. Men eftersom falken svänger av och passerar 25 meter framför oss är det inga tvivel hos oss åtminstone. Men, det är inte därför vi är här.

Snart hittar vi dem. Aggressivt huggande öringar. Flera stycken på raken, på samma fläck. En fläck till, samma sak. Gott om fisk, gott om glädjetjut. Vi står en bit ifrån varandra och böjer spö. Den största får Kenny hjälpa mig att föreviga, men alla andra krokar vi av lite snabbare. Säga vad man vill - men lekfärgade hanar med krok och otålig uppsyn är magnifika. 

En och annan id hugger, en liten gädda visar sig också och snart lyckas jag felkroka en skrubba. Ja, hur nu den lyckades hamna i vägen och dessutom bli spetsad är knepigt att förstå, eller förklara. 

Plusgraderna är ytterst få, när vi  ger upp för dagen. Fast, "ger upp" är nog fel ord.
Och ett par dygn senare är jag på helt annat vatten. Helt andra fiskar, helt andra grejor. Fullständigt annorlunda. Jag vet inte riktigt, men är inte hösten alldeles fantastisk? När de flesta kurar i stugorna lurar vi på kusten, någonstans i vårt avlånga land. Det är inte så illa. Å andra sidan är det ingen annan årstid som är så illa heller.