Prickkast och avvikelser

När morgondimman lättar är det en egendomlig känsla. Oktober. Halvvägs in i månaden och termometern visar över 16 grader. Jag undrar hur länge det ska pågå, det här extremmilda vädret. Tunnklädd, men varm, kliver jag över svampiga fält av uppspolad blåstång. Havet ser nästan försvunnet ut också. Lågvatten, men trots allt en hyfsad vind från sydligt håll. Jag har små förhoppningar, men ett stort behov av att åtminstone testa.

Det är ont om tid. Inte i allmänhet, kanske. Men min fria tid just idag är, som ofta, aningen trängd mellan diverse göromål. fast, jag behöver andas en stund, behöver den här frizonen. Ensam, med havsörnen svävande ovanför mig och några eftersläntrande vitkindade gäss som sträcker ut över havet.

Jag känner inte riktigt igen mig. Det var ett tag sedan jag klev ut just här. Men de små vågorna och havets färgvariationer avslöjar små avvikelser här och var - sådana jag letar efter. Snart får jag den där efterlängtade känslan att jag nog är rätt ute. Här bör det hända något, säger jag ljudlöst. Mer än så hinner jag inte formulera innanför mössan, när det faktiskt händer. 

Den är stark. Men snabbt inser jag att den är en förleksfisk. Snart kanar jag in en prickig och välformad öring. jag låter den simma tillbaka utan mer närkontakt än så. Peangen befriar fisken som förhoppningsvis snart hittar tillräckligt mycket vatten i sin hembäck.

Det blir en svår kamp mot tiden. Jag har långt tillbaka nu och vattnet är tungt att gå i, men jag bara måste hinna med att prickkasta in i vågorna hundrafemtio meter bort. Jag stövlar på, så att svetten lackar och halvspringer in ett kast i bruset. Där sitter den. Den är något större, men även den här är en färgad fisk. En hona i snygg dress, nästan som en bäcköring i storformat. Hon får finna sig i en snabb fotosession. Nu är det språngmarsch mot bilen. trött, lite lyckligare. Och förundrad över den här temperaturen Runt 15 - i både vatten och luft. Galet.