Frisk luft fyller mina lungor. Isande kall havsluft, nerkyld av sin väg över ett omtumlat hav träffar mig i bröstet. En känsla av frihet infinner sig i min kropp. Jag får det att låta som om jag suttit inspärrad, utan kontakt med omvärlden. Så illa är det inte. Men, min kust, min kust. Du har saknats mig. Nu tittar jag ut över ett kalkgrumligt, upprört hav. I'm back in business.
Ja, egentligen är det snarare out of business. För idag tänker jag inte ägna mig åt något som inbringar inkomst eller framgång av något slag. Jag ska bara njuta av den ganska tuffa tillvaron i vind- och vattenfrånstötande plagg, medan sydvinden drar och rister.
Det är inte lätt att vada i högvatten som är ogenomträngligt för blicken. Jag knuffas i sidled av vinden och åt ett annat håll av tunga vågor, samtidigt som fötterna febrilt letar efter fäste. När en liten pigg öring hugger tappar jag den lika snabbt. Jag har ingen aning om det berodde på tillkortakommande i mothugget, eller något annat.
Jag får ge mig. Jag åker vidare, dit vinden är lite mer givmild mot mig. Solen sticker igenom där ovan. Makalöst. Frisk luft och ljus. Och snart är en utlekt fisk framme och stökar. Jag har lagt ifrån mig väskan och kameran på landbacken, så jag lyckas knäppa iväg ett par bilder medan den får tillbaka sin frihet.
Den lilla fläcken visar sig vara produktiv. Efter ett par kast har jag en hård stöt. Sedan tyst och tomt. Bara vinden som drar. Jag blir stående med en blick av vördnad mot skyn, där en gammal havsörn, med vit stjärt gör en lov över knölsvanarna. Så hittar den fart och försvinner in över skogen. Då gör jag ett kast. Där sitter den. Det är en blank fisk av hyfsad storlek. Men även den här får simma iväg. Jag är inte hungrig - annat än på upplevelsen och på friluftskänslan. Och den har jag med mig hem. Jag lovar.
Undrar du möjligen varför det är så få fiskliga inlägg härifrån? Ingen fara. Vadarna läcker inte (än). Och rullar, spön och beten är i trim. Även farbrorn bakom grejorna är vid full vigör. Kusten ligger kall och lockande och får kortare besök. Men den mesta tiden går för närvarande åt till att traktera andra favoritinstrument. Vi (Jono - www.jonotheband.com) spelar in vår nästa skiva.
Kort sagt: bloggandet får vila, men jag lovar att hålla både händer och fiskar varma.
Vi hörs inom kort.
Efter ett dygns ihärdigt blåsande är det inte bara kallt om nosen. Det är också ett rörigt hav, där höga vågor grumlar upp och slår mot stranden. Uppe från en liten höjd ser det ändå ganska hoppfullt ut. Nere i vattnet är det annat. Jag får ge upp, åka vidare och testa nytt. Lika illa där. Förflyttning igen.
Knappt nollgradigt i luften, med några få snöflingor som lyckas söka sig ner mot marken. Och väl nere i vattnet är det inte mycket varmare. Drygt noll celcius och strömmen drar benen åt sidan i det tunga vattnet. Nä, här blir det inte lätt att få något.
Men, det är något som gör att jag - trots iskalla tår och stela fingrar - står här och njuter i fulla drag. Det är något här i det ensliga som drar mig ut, gång efter gång. Isande vatten slår mig i ansiktet. En våg dyker upp från ingenstans och dunkar hårt in i bröstet. Jag hoppar, för att undvika någon av de högsta svallen, landar och får nästa våg rätt in i sidan. Det ser säkert lustigt ut från stranden, men den är tom. En häger flyger över mig, en havsörn seglar längre bort.
Till slut blir det ändå för tungt att balansera de kalla fötterna på slirig botten, med hundrakilosvågor som knuffar mig inåt och en vind som vill lyfta bort kapuschongen. Mina bedövade tår tackar mig, när jag klär om och sätter mig i bilen med en kopp termoskaffe.
Men, vid det laget har redan en silverfilur varit uppe och vänt. En snabb mobilbild, genom den vattentäta påsen, ännu kallare fingrar och åter med fisken. Noll grader, men inget nollresultat. Det värmer.
Vinden drar hårt över hav och land. När stormen Svea värmer upp sitt ursinne brygger jag kaffe och matar småfåglarna utanför köksfönstret. Fotoutflykt eller fiske? Går det ens att komma åt fiskbart vatten idag? Svaret är: låt oss försöka.
Kenny hakar på och snart vadar vi ut där svanarna betar och havet vispas runt av elaka vindar.
Sagor som blir sanna. Väldigt sällan, men ibland, händer det oväntade, eller snarast osannolika. Som att kliva ut i vattnet, för första gången under året. Som att då göra det absolut första kastet och kroka en stålblank havsöring.
Jag tror inte att det händer. Men, faktiskt. En sisådär 65-70 centimeter lång praktöring uppbådar till och med kraft nog att hoppa ur det isande kalla vattnet ett par gånger. Vi ger den snart friheten åter och skrattar ikapp åt sagan. Årets första kast. Årets första fisk. Och vilken fisk! Jag skojar lite om att en fisk på dryga fem kilo skulle sitta som en smäck. Jodå.
Vi fiskar av en sträcka där vi har fler kontakter. Virvlar i vattnet, puffar och följande öringar. De är knepiga att överlista. När väl Kenny klarar av det så gör han det med bravur. Draget landar och spöt knakar till omgående.
– Den är ju hur stor som helst, skriker jag i vinden.
Kenny verkar inte lita på mitt omdöme, eller så vill han bara sänka förväntningarna. För det dröjer innan han också blir ordentligt uppspelt. Men efter några ordentliga spögung och lite plaskande på grundvattnet kan vi kana upp en formidabel superöring.
Wow. 80 blanka centimeter. Drygt 5,2 kilo tung, konstaterar vi under en riktigt rapp vägning och mätning. Den elaka fisken ser dessutom till att nypa till mitt lillfinger med sin vassa underkäke, när jag håller måttbandet över den. Blodvite uppstår. Men den är förlåten. Den vilda, vitsilvriga havsöringen åker ner i vattnet igen. Vi saluterar den och traskar vidare. Vi testar ett ställe till, utan framgång. Nu är Svea ännu närmare och vi är mer än nöjda för idag. Vilken inledning på året. En gnistrande smakstart.
Tack, Kenny: för fotohjälp och för en kul dag. Grattis. Den fisken var du värd!
Gott nytt år! Jodå. 2014 tog slut i någon slags märklig mix av isande kallt, snålblåst och hastigt inkommande mildväder. Det finns överlag många saker att reflektera över om man tittar på tolv gångna månader. Jag tänkte inte ägna mig åt den sortens krönikajobb här och nu. Men nedanför hittar du några bilder från året - från olika destinationer, innehållande olika fiskarter och situationer. Det de har gemensamt är att de på något sätt satt spår i min fiskesjäl.
Nu är det lite orättvist att bara plocka ut några få foton som får representera upplevelser från året. För, om sanningen ska fram så innebär varje fisktur - lyckad eller mindre lyckad, nya erfarenheter, något att minnas och något att ta lärdom av. kanske är det därför jag aldrig tröttnar. Det lär bli många turer även under 2015. Några få kommer hamna här, som blogginlägg. Du är välkommen hit för att bara läsa och titta, eller för att kommentera, debattera eller reflektera.
Ha ett gott fiskeår. Och kom ihåg: med upplevelsen i fokus är själva resultatet inte lika betydelsefullt.
