Tempererad längtan

Vinden ger havet en match. Även kustluffaren får något att bita i. Det är ofiskbart på långa sträckor. För tuff sjö. Losslitna växtdelar och grumligt vatten. Det får bli lite restid. Lite letande och en kopp java extra. 

Sträckan ser fin ut. Lite vind från sidan och hopp om spöböj. Men, värmen. Det är ju tvåsiffrigt med råge. Jag hojtar till Kenny, som står utvadad:
– Vad har jag sagt om det där med öringsturer i ljummet väder?
– Att det inte är något att hålla på med? svarar han.
Hans drag når långt ut och inga irriterande växter tycks snurra sig fast runt krok eller bete. Det finns hopp. 

Ibland blir längtan för stor. Jag tycker fortfarande att det är lite segt och konstigt att ikläda sig klumpiga vadarbyxor och jaga öringar när det är på vippen att man fortfarande kan bada utan frossbrytningar. Men i ärlighetens namn är det rätt kallt i vattnet. Runt tio grader visar det sig. Kallstråk som drar längs kusten kan ju ge liv åt en annars jolmig och trist vattenbölja.

Och där är den. Den hårt huggande, argsinta och bestämda öringen. Stor är den inte, men välnärd och hoppvillig. Om det någon gång gäller att vara burdus, drilla hårt och hålla öringen kort, så är det i relativt varmt vatten. Mitt Svartzonkerspö stretar emot fint och hjäper mig att genomföra planen.
För, den här hårdföra taktiken är än viktigare när det är fråga om en fisk som så småningom ska leka. 

Handen på hjärtat är det ännu en av anledningarna till min tveksamhet för fiske tidigt på hösten. De flesta fiskar i omlopp nära kusten är fiskar som sniffar sig mot sin födelseplats för att snart själv bidra till släktets fortlevnad. Krokar jag en sådan hör vill jag släppa den så snabbt det bara går. 

Den här skulle nog många ta för "blank". Det är den inte alls. Fast vacker, välnärd och stark är den. Kenny kommer till undsättning och knäpper ett par snabba skott med kameran, innan han har kontakt med en egen fisk. Vi tar oss förbi en ny intressant sträcka, utan ett liv. Åker till nytt ställe där vattnet är färgat, omrört och ärtsoppeaktigt. Ridå. Mot jobb och bestyr. Men, med en rätt skön känsla i kroppen ändå.


Fotnot:

I färgfotot kan du se hur fisken börjar få lekbestyrens signalement. De gulaktiga skiftningarna på sidan och huvudet. Fenornas gulbruna färg som tilltar allt mer. Den här vilda rackaren ska leka. Hon ska placera sin rom i en liten å, så fort regnen ordnat flödet. Lycka till, du tappra fisk.

Tack, Kenny. Foto och sällskap av hög klass.