Missar i massor, men ...

Som en turbospetsad blixt kommer en öring på tvären genom vågsvallet och slår till mitt bete. Den efterlämnar en stor virvel och ett drag vars trekrok fastnat över linan. Den lämnar också mig förvånad. Här har jag fiskat en timme i bästa tänkbara förutsättningar och haft noll hugg. I samma ögonblick som jag egentligen bestämt mig för att ge upp kommer den från ingenstans. Men, så funkar ofta öringar. 

Jag tar en kaffe i flygande fläng och siktar mot nya mål. Efter en behaglig promenad under grå himmel når jag nästa mål. 

Snart har öringarna nästan drivit mig till vansinne. Jag tappar räkningen på hur många superförsiktiga pet och följande fiskar jag har. De är här ute. I massor. Men de verkar mest vara här för att jäklas. Speciellt hungriga är de uppenbarligen inte. 

Till slut landar jag en liten rackare, som hugger på ett bete som i stort sett står still i vattnet, under spöspetsen. I nästa kast krokar jag en drygt halvmeterlång som istället biter hårt och resolut när betet har high speed. Ja, med hjälp av den sprillans nya rullen jag dagen till ära är ute och motionerar. En Revo MGX high speed. Liten, nätt och alldeles fantastisk. 

Med lite bättre självförtroende tror jag att det börjar ordna upp sig. Jag pausar bland gråkalla strandstenar, lyssnar till korparnas skrän och ser hur en flock med vigg landar. I den behagliga ensamheten vandrar jag ut i vågskummet igen. Tror att jag knäckt någon slags kod. Men, öringarna fortsätter att gäcka mig. Ett helt koppel fina fiskar följer ända in. Jag testar olika tempon, långa vevstopp, hetsiga knyck. Jag byter till och med drag – något jag sällan håller på och ödslar tid med. Men inte det mest välavvägda mothugg eller en nyinköpt, kemvässad krok förmår hjälpa mig.
En sekund - på sin höjd - sitter de kvar. Mest är det puffar och kvick förföljelse av draget. 
Men, jag kan förvåna mig själv med envishet och dedikation mellan varven. Jag ger baske mig inte upp. De är ju här. 

Hugget är relativt mjukt och försiktigt, men i samma lilla stund som jag lyfter mitt spö brinner det till. Öringen, som snart blir landad fisk nummer tre för dagen, hoppar, rusar och bänder ursinnigt. Det finns tydligen kraft, trots den låga vattentemperaturen. Varför de ska vara så förbålt svårtrugade får jag dock inget svar på. Korpen kraxar och vinden viner. Men en 62 centimeter lång öring glider in i strandbrynet, där jag knäpper en bild innan den får simma tillbaka.


En matfisk åker med hem också. För när ännu en fin silversurfare sitter kvar och har en perfekt storlek för morgondagens middag, bestämmer jag mig att skatta havet på en av alla de fina fiskarna. Färsk, egenfångad mat.
Jag tappar fler än jag landar under korparnas överinseende. Men rullen går som smort och jag njuter i de få plusgraderna.