Soliga, salta stänk

Långsamt rör jag mig framåt. Vattnet når mig till låren. En iskall Östersjö rullar in och stänker i ansiktet. Jag slappnar av, men förblir alert. Den bleka vårsolen värmer i ansiktet och gravänderna som sveper förbi strålar av färg i det klara ljuset. 

Små, knappt märkbara, stötar ökar min grad av vaksamhet och koncentration. Vågornas kalla vatten smakar salt. Där! Där ser jag den. En öring följer mitt bete, som vore den fastkopplad efter trekroken. När jag stannar betet under spötoppen hugger den till slut på riktigt. Den första öringen är en liten blank filur i 40-centimetersklassen. Inget att skriva hem om egentligen. En pimpelfiskad öring. Mobilbilden visar spralligheten. 

Bakom vågsvallet finns en liten gryta där vattnet är en halvmeter djupare. Kanske är det en aning varmare också. Det får jag aldrig veta, för min termometer ligger kvar i bilen.
Där faller nästa hugg. Det är en rullande, segare, öring. En utlekt liten bärnstensfärgad fisk. Vacker och värd sin frihet. Jag krokar av henne med peangen. Glupsk var hon också. Ett rätt stort bete var ingen match för den här hungriga havsöringen. 

Solen gassar. I en av årets hittills få dagar med temperaturer som når över femgradersstrecket är kroppen lätt att få ner mot en belyst sten. Motvililgt avslutar jag så småningom fikapausen och tar mig ut i den svaga nordanvinden igen. Det har mojnat och jag inser att det bara kommer bli svårare.  Snart hugger en fisk på kort lina, men släpper illa kvickt. En annan följer efter, ointresserad och försiktig. Till slut krokar jag en pigg och hoppvillig blanking som jag leder in och lossar. 

Sol och salt. Ingen värme att tala om, men en annalkande vår. Till och med koltrasten har vaknat till och sjunger en serenad i den rodnande kvällen. 

Nu kan det bli lite bloggpaus ett tag. Jag har lite annat på schemat. Håll ut. :)