GOTT NYTT 2018

Spönötare och linsträckare! 

Ska jag göra en superkort sammanfattning så går 2017 inte till historien som något särskilt bra fiskeår för mig. Lite för ont om tid och urusel timing. Men, ändå har jag några minnesvärda och härliga stunder att blicka tillbaka på. Mest har det handlat om mina två favoritpredatorer: gädda (på bortaplan) och havsöring (på hemmaplan). Antagligen blir det samma visa under 2018, även om jag drömmer om mer tid för rappa abborrar, truliga rudor, luriga sutare, omöjliga gräskarpar, hemlighetsfulla gösar och mycket annat. Vi får se.

Jag önskar dig ett underbart fiskeår 2018 - men framför allt ett bra år med god hälsa och många fina upplevelser för dig, dina nära, kära och vänner. Fiske är inte allt. Det är bara en av alla saker vi använder vår tid på Jorden till. 😉

Tight lines! Gott nytt år!

Kompakt grått, kompakt silver

När vinden lagt sig ligger fukten tung över havet. Ett grått täcke av mildvinter som bäddar in allting i en tyst känsla. Visst rör sig trädkronorna lite. En svag vind flyttar regnskyarna över landskapet. Östersjöns svall är ännu i rörelse efter ett par tuffa dygn. Det luktar öring.

Förmiddagen har redan förflutit. Lite för mycket att stöka av, för att en heldag ska vigas till trevligheter. Och framemot eftermiddagen är det redan kväll på något förunderligt sätt. 
Jag styr stegen ner till en sträcka jag inte fiskat på mycket länge.
Att det finns öring här behöver jag inte tvivla på. Efter några kast kommer första stöten. Tänk, att en sådan liten rörelse i linänden kan fortplanta sig via multirullens härliga direktkontakt och vidare in i själva nervbanorna. För så känns det när värmen och vaksamheten ökar och sprids. Snart sitter första fisken där. Den snurrar, lever an och gör motstånd, men kommer snart närmare. 

Dryga halvmetern lång, pigg och rask. Den har några skarpmärken på sidan. Det ser faktiskt ut som om den suttit fast i ett nät, men tagit sig loss, med bara några fjäll som förlust. Jag lyfter kämpen ur vattnet som hastigast och krokar loss den.

Jag förflyttar mig. Det är som om skymningen redan är här. Regnstänken som faller förstärker känslan av ödesmättad sluttamp. Jag vet att jag inte har långt tid på mig nu, men jag vet också att jag nog hamnat rätt nu. Här ser det ännu mer lockande ut. Redan i kast två eller tre petar en öring till trekroken, just under spöspetsen.

Jag vinglar ut mellan ett par stora stenar och svajar lätt i vågorna. Jag känner hur öringarna petar, undersöker och jagar mitt drag. Jag överdriver. Ännu snabbare tempo,  ännu längre vevstopp. Då slits nästan spöt ur mina händer. Ett stenhårt hugg – åtminstone för att vara december. Den rusar och gör till och med ett graciöst hopp över ytan. 

Den silverblanka skapelsen är vacker, välmatad och ungefär 62 centimeter lång. Kanske någon centimeter till. Jag mäter inte exakt, utan vill förvissa mig om att den får simma ut och jaga vidare. Nu är det på gränsen till kväll, trots att jag nyss anlände.
Jag har bara min något brusiga kompaktkamera med mig. Det får duga så. Nu är det kaffedags.

Ett kast närmare

Jag tror först att det är vågorna som drar linan lite i sidled och åstadkommer en förnimmelse av något. Men när jag vevat in draget och tittar ner i vågskummet sticker en fin öring iväg som en pil. Jaså, de är här.
De stundtals förhatliga vågorna, som hela tiden lyckas samla kraft för att slå emot mig och vräka upp iskall Östersjövätska över mina händer, känns nästan vänskapliga. Så snabbt går det från att vara frusen och fundersam, till überfokuserad och hoppfull. 
Nu dröjer det inte länge, tänker jag när en hård stöt signalerar jagande fisk. Jag stoppar, vevar och ...

Där! Nu sitter öringen fast. Den rullar i ytan på klassiskt öringsmanér. smårusar och sprätter, men kroken sitter fint. Det är en fisk på dryga halvmetern, blank som nypolerat stål. Jag släpper den åter och låter mitt drag singla ut i vågbruset igen. Bra val. Där smäller det igen. Ganska nära där jag står och balanserar. 

Lite större än den förra, kanske 55 centimeter. Den är något mer tätprickig – ofta ett tecken på att den kan vara odlad. Och visst. Ryggfenan tydligt knäckt, fettfenan klippt. Den här fisken lyfter jag utan pardon ur vattnet för att ta hem. Den är ingen bjässe, men kommer få pryda julbordet som gravad. 

Hur det än är, så känner jag mig inte färdig med de här jagande rovfiskarna. De verkar cirkulera här ute i vågorna, så jag knallar ut igen. En liten stunds stillhet följer och jag låter tankarna vandra till vår, värme och ljus. Ännu är det inte ens vinterdagjämning. Och vågorna är isande kalla, så till och med knölsvanarna ser bistra ut. Fast, öringarna är på plats igen. Jag släpper drömmarna, höjer spöet och krokar ytterligare en liten blank fisk. Den här är nog under måttet, så den får hoppa loss direkt. 

En annan fisk hoppar och far, så draget flyger. Otroligt. I några få plusgrader. Någon puffar, någon följer, men nästa fastnar. Underbart.

Innan jag ger upp för den korta dagen kastar jag lite på väg tillbaka. En riktigt fin blanking bestämmer sig för att bita över draget som dinglar runt i vågbrotten. Den drar till och med lite lina från min lilla finfina Revo ALX, men måste förstås ge sig strax. Vitsilvrig, glesa och få prickar. Slank, men stark. En typisk Gotlandsöring. Den förtjänar att få jaga vidare där ute, så jag tar en snabb bild och låter den sticka iväg.

Man är alltid ett kast närmare drömmen. Ett kast närmare målet. Det här är inget dåligt delmål. God Jul, om vi inte hörs igen!

En svår jakt fortsätter

Julen lär komma, oavsett vad jag gör eller vill, tänker jag. Jag tar skydd från den obarmhärtiga kulingen och blickar ut över ett tvärdött hav. Nåja. Visst finns det liv därute. Men, mina fruktlösa försök att fånga julöringen verkar gå om intet detta år. Jag kan inte räkna antalet kast och timmar jag försökt kroka och landa en ordentlig matfisk den här hösten. Som jag visualiserar den där fina fisken som en gravad läckerhet till högtiden. Icke. Jag får små. Åter små. Eller ingenting. 

Sådär hårt och motsträvigt är fisket ibland. Man tycker att man har "förtjänat" eller "lagt ihop till" några vettiga fångster. Fiskarna bryr sig noll, zip, nada. Rättvisefunktionen i sportfisket betyder att du likväl kan knalla ner på årets första tur, blåsa dammet av draget och fånga drömfisken. Matematik har inte så mycket med det hela att göra. Fast, en sak stämmer förstås: till slut hugger den. Man känner bara frustrationen och motvinden när vänta blir för lång.

Vi kan prata om vattenstånd, om temperaturer, om fel vindar och om allsköns miljöfaktorer. Men, vi kan inte besegra omständigheterna med teorier. Det är bara att bita ihop. Jag och Kenny nöter av ett område där det trots allt ser fint ut. Ingenting.
Jag föreslår att vi åker vidare till en annan plats. Jag hinner inte ens knäppa vadarjackan förrän Kenny har en liten fisk på kroken. Han släpper den åter och vi vandrar vidare medan den ökande vinden gör sitt bästa för att leta sig in under mössor och muddar.
Nu! ropar Kenny. Han behöver inte säga så mycket mer. Jag ser hur hans spöklinga jobbar hårt. Det där är ingen fisk i mina storleksintervall.

En perfekt formad, tätt svartprickig och fettfeneklippt öring av bästa slag har nu avverkat sina sista jakträder i Östersjön. Kenny får en perfekt fisk till julbordet. En härlig trofé. Själv fortsätter jag min höstvana trogen – jag skjuter bredvid målet. Kennys vadare läcker. Det är kallt om foten även med täta sockor, så jag förstår att han avviker med den fina firren i bagaget.

Dagen är kort i decemberblåsten. Jag snabbfiskar en sträcka där det är mest ålgräs som ger tyngd i mitt spö. Envisheten och en svag strimma av hopp driver mig vidare. Vinden är så elak och vågorna börjar byggas upp, trots att jag försökt undvika den tydligt direkta blåsten.

Stor är den inte. Förstås. Men en öring nyper på, hoppar och skakar. Jag släpper den och kastar vidare. På nästan samma fläck hugger ännu en liten. Finns det bara sådana i en radie på en halvmil omkring mig? Nä, Kennys fisk högg ju intill mig, så det måste vara något annat. 

Nu är mörkret nära. I något av de sista desperata kasten får jag ännu en blank och sprallig fisk, som verkar stryka runt i vågbrotten. Inte heller den här är tillräckligt stor. Tjock och fin, men ingen bjässe. Jakten fortsätter. Den svåra, påfrestande, tunga jakten på att få en målfisk, som finns där ute någonstans. Eller så är hela den här hösten och vintern förlorad? Det vet man aldrig. Och kanske är det ovissheten och någon slags trolldom som gör att man trots allt fortsätter. Ge upp? Det är inget alternativ!

Regnrusk á la december

Vind. Regn. Vågor. Steg efter steg med vattnet smattrande mot huvan. Ingenting händer. Så upphör regnet. Vinden pinar omutligt, men vätan minskar. Jag testar ett foto. Det är regn på linsen hela tiden. 

Jag nöter av ett intressant parti, där vattenfärgen känns lovande. En liten öring stöter till draget, verkar nafsa på det, just när jag stannar. Den vaggar till, under spötoppen precis, och sticker iväg. Okej, så de är här. Tydligen.

Det är några plusgrader i luften. Ungefär lika många i vattnet, antar jag. Men termometern ligger kvar i bilen. Å andra sidan spelar det ingen roll vilken temperatur det är. Det är här jag är, det är här jag ska fiska.

Så drar det till. Härliga tider i kylan! Den är inte stor, men välkommen. Med stor möda lyckas jag knäppa igång kamerans filmfunktion. Något filmpris blir det inte för det här eländet, konstaterar jag

I kastet efter biter ännu en liten öring, säkert fem centimeter kortare än föregående. Jag lossar den direkt och inriktar mig på den biten istället för att skapa ännu en usel filmsekvens.

Regnet börjar så smått igen. Och jag är hungrig. Dagen är tillända och jag drar mot värme och inomhusklimat en stund. Snart står man där med blöt jacka och kalla händer igen. 

Nya grejor ger ny kraft

Vinden viner ordentligt. Det drar så hårt att huvan liksom slår mot kinden. Jag får snöra åt den ordentligt innan jag plaskar ut i grågrönt hav. Jag verkar ha en förmåga att pricka fel just nu. Är det inte oväder så är det något annat lurt, som gör det knepigt, eller i värsta fall tvärdött. Ni vet, sådär som vi inte vill ha det. Idag är det tokgrumligt, eller för hårda vindbyar, eller så är det frånlandsvind med glasklart, utåtströmmande vatten. Och kaffet är beskt. Nåja. 

Jag förflyttar mig och hittar en sträcka med en mer gynnsam vind och en vattenfärg som bådar gott. Redan i tredje kastet vispar en öring till mitt drag ett par gånger. retligt visar den stjärtfenan i ett plask ett par spölängder ut och sänder det lilla betet över ytan. En kvart senare kommer en öring lojt simmande en bit bakom min vassa krok. Ingen ansats till anfall. en annan puffar lite på draget innan den vänder om. 

Jag är lite bekväm ibland. Jag vet det. Jag orkar sällan experimentera särskilt mycket när det gäller kustfisket. I de flesta fall vet ag att det handlar mer om att nöta och hamna rätt än att byta grejor och lägga pannan i djupa veck om beteskulörer och andra petitesser. Men jag är inte heller sämre än att låta min nyfikenhet ta mig till nya domäner mellan varven. 

Efter en fikapaus bestämmer jag mig för att övergå till bombardafiske med en liten tubfluga, modell spigg, eller annan småfisk. 

Kalla det reklam, om du vill, men se det mer som tips och konsumentupplysning. Många gånger har jag blivit besviken på den här sortens tackel. De krånglar, hakar upp sig, är bökiga. Ett drag med krok är så genialt enkelt. Men, efter att ha varit i kontakt med danske sportfiskaren och innovatören Martin Buch ville jag testa hans Inno-dupp, en bombarda som utlovar trasselfria kast och smidig hantering.

Det visade sig att han hade helt rätt. Hans bombardaflöten finns i sjunkande, intermediate/svävande och flytande. Den senare kan man dessutom använda som en indikator, ett slags flöte, medan flugan, mikrovobblern, eller vad man nu använder, får guppa runt fritt i vågorna. Jag, som är lite otålig, föredrar dock att mestadels använda den svävande som jag kan veva hem i önskad hastighet. Den håller kvar sig på lämpligt djup och presenterar den lilla godbiten på ett finfint sätt. De är lätta att kasta, finns i olika vikter och finns att köpa på www.bombardashop.com, för den som är intresserad. Nej, jag får inte betalt för att säga det. ;)

Sagt och gjort. Jag sveper en kaffe till och äntrar havet med förnyat självförtroende och ett bombardatackel. 

Det blir givetvis ett något långsammare fiske, men det gör mig inget nu när jag vet att det finns fisk i området. Jag nöter på och spanar på svanarna som äter med sina smäckra halsar djupt ner under ytan. Brackvattnet stänker och jag känner mig levande.

Hugget är inte hårt. Det är det inte ofta med den här sortens tackel. Mjukt och segt, drar en fisk fast och jag höjer spöet. Det är ingen stor öring, men en välkommen sådan. Taktikbytet ger någon form av resultat, vilket känns skönt i kylan. Jag får ingen vettig bild på den lille rackaren innan den simmar åter, men vad gör väl det?
Senhöstens skymningar kommer snabbt. Alltför snabbt. Men det kommer ju fler dagar. 

I lust på kust

Retrospektiva kustäventyr. En liten tillbakablick från ett par fisketurer under senaste tiden ger vid handen ett relativt knepigt och trögt fiske. Svåra förutsättningar med snabbt ändrat vattenstånd, hårda vindar, snabba kantringar och en alltför långvarigt stabil temperatur. Vi kustvandrare har som synes mängder med användbara ursäkter och skäl till uteblivna toppresultat. Tack och lov. 

Nåja, någon fisk hit och dit har jag fått syna lite närmare. Inte bara de som jag haft förmånen att undersöka närmare i klubbens öringsfälla, där vi räknar uppvandrande lekfiskar. Också det är annars ett sant nöje.
Tiden är, som alltid, knapp numer. Det är inte ens lätt att smita emellan med entimmesräderna till närliggande farvatten. 

Fiskefrände Kenny är som vanligt aktiv och härjar runt lite varstans. Ibland slår vi följe och inte sällan får vi anledning att hjälpas åt med lite fotografering. I de fall fisken inte hugger tillbringar man gärna en stund med antingen kamera eller fika i handen. De korta dagarna på senhösten kan ömsom plåga oss, ömsom överraska oss. 

Och när det dundrar med maximal kraft från vind och vatten får man helt enkelt glädjas åt att man har ordentliga plagg att krypa in i. Ut i naturen. Ut i verkligheten. Ut i det både tigande stilla och upproriskt tuffa, där vardagspetitesserna förminskas till dammkorn och flyger iväg till glömskans nejder. Och snart hugger det säkert igen. 

Ena dagen storm, andra tunggung

Variationen i moder natur. Den inspirerar och ger mersmak åt nya upplevelser. Ena dagen storm och öringskådning, nästa en frostig morgon följd av gäddfiske på annan ort. 

När de hårda vindarna pressar in de lekmogna havsöringarna mot de gotländska stränderna kan man ibland ha turen att se horder av fiskar som "surfar" i vågorna. Över grunda partier fräser de runt med halva kroppen över ytan. De navigerar, kämpar och riskerar livet för att så småningom kunna föra sitt släkte vidare. Den här ystra dansen är jag ödmjukt och livslångt förälskad i att skåda. 

Lite längre bort, där ingen å lockar till sig de färgade och romstinna öringarna kliver jag ut i vattnet med vadare och spö. Efter en stund hugger det en småtting och en annan hoppar av. Jag får nöja mig med det här idag. Det vankas utflykt till gäddornas domäner på andra sidan Östersjön - och jag måste hem och packa.
Luften är isande kall, då jag tillsammans med Mickis kliver ner i Lasses fina Mako-båt. Vi tänker "träna" lite inför en stundande tävling, men mest av allt ska vi njuta av fisket, kaffet och en skön stund på böljan.
Det börjar löjligt bra, vilket ju kan vara förödande för sportfiskare, som ofta är skrockfulla. Jag får en gädda på första kastet, när jag dänger ut Lasses egentillverkade Golddigger. Enkelt, tänker man då. Det får naturligtvis konsekvenser. Vi betar av vasskanter, växtflak och gud vet vad. Ingenting. Inte tillstymmelse till gröna projektiler.  

Efter lite kaffe och någon förflyttning kommer det ändå ett par korta perioder med hugg och till slut krokar Lasse och jag varsin fin gädda. Min har en ännu levande (?) fisk i buken, som sticker ut och rör på sig när jag håller gäddan, Nej, den är inte så stor som den ser ut på bilden, men det är ändå en fin fisk som slukar en McMio med glupande aptit, trots sin nyligen inmundigade middag.

Vi trailar upp båten i skymningen, nöjda efter ett knappt dussin motionerade gäddor och lika många koppar java. Fiske. You gotta love it. 

När silver byts mot guld

De ljumma vindarna är borta. Det finns något bekant i luften. Den milda doften av Östersjöns vågor, en annalkande kyla och snabbt fallande mörker vittnar om en omdaning. Som alltid: visst vemod när det är ett knappt år till nästa sommar, men också hoppfull glädje över att det närmar sig läge för att gå på jakt i vattnet.

Mitt andra hem. Jag har sagt det förr. Kusten har alltid varit en livsnerv. Inte bara för att smyga runt och dänga efter silverblänkande öringar. Inte bara för fisket i stort. Vindarna, vidderna, ensligheten, livet och den ständigt föränderliga vattenmassan framför mig. De är en del av mig. Numer vandrar jag ofta med kamera och kikare, spöet ligger allt oftare kvar i bilen, eller i hemmet. Men, lugn, bara lugn. Fiske med spö och krok är och förblir en pusselbit i det som formar mig till den jag är och alltid har varit. 

Kompisen Kenny är av samma skrot och korn. Han är ihärdig som få. Otålig som ännu färre väntar han på att få släppas lös längs kusten. Men även han stannar upp och förundras över fåglarnas flykt, stenarnas former, trädens opåverkade vajande. Kusten är fiske. Men så mycket mer.

Vi vet att det är för tidigt. Men gör att försök. Kenny hinner nästan inte rassla ner i strandgruset och jag har med näppe svalt ner min obligatoriska kopp svart kaffe. Där står han med böjt spö, som så många gånger förr. Jag tar en bild på håll, tar det lugnt. Hade den varit större hade Kenny varskott mig. Men de finns här, öringarna.

Vi är på tryggt avstånd från någon åmynning, men även här är det idel fiskar i lekdräkt verkar det som. Det är ofta på det viset så här års. För när jag rör mig längre bort längs samma strandremsa får jag ett par småttingar med försiktigt gulbrun nyans och täta prickar. Min lilla vattentäta fickkamera har hamnat i fel läge, så bilderna jag tar blir usla, överexponerade. Vilket proffs, tänker jag när jag granskar bilderna ute i bränningarna. En av bilderna går att rädda. Nästan.

Kenny krokar en till, innan vi lämnar platsen. Lite längre bort hugger det igen. Samma sorts fisk - Salmo trutta, redo för stundande lek. Bara vattnet stiger i åarna kommer de rusa upp. Försiktigt, så försiktigt vi kan, släpps de åter. Ingen blank fisk närvarande.

Vi bestämmer oss för att låta vattnet och fiskarna vila. Istället är det guldjakt bland stammar och mossa. Trattkantarellerna står som spön i backen och vi löper amok en kort stund, tills vi fått nog och drabbats hårt av skogens härliga trolldom. Ingen öring till middag, men däremot svamp i överflöd. Fabulöst. 

Fredade fiskar för framtiden

Sommaren svepte förbi i ett huj. Även september försvann i rasande fart. Tack och lov kom det en hel del regn, även om det ännu behövs mer för att de små havsöringsbäckarna ska fyllas med porlande vatten. 

I skrivande stund är det 1 oktober. Det är också dagen då det årliga fiskeförbudet i 25 områden runt Gotlands kust startar. Dessa 25 områden innehåller 34 små vattendrag, där vår älskade öring så småningom ska leka och föra släktet vidare. 

Även om det saknas vatten för tillfället, så gäller förbudet 1 oktober-31 december. 

Kom ihåg att hålla koll på dessa områden. Ser du någon som fiskar i något av områdena kan du alltid själv tala om vad som gäller för den fiskande.
Tipsa gärna länsstyrelsen, polis och kustbevakning om du ser något misstänkt eller otillåtet.

Du hittar karta och beskrivning av de aktuella områdena här: http://www.fiskelandgotland.se/fredningsomraden/fredningx.htm

Bilden ovan visar mynningsområdet av den lilla Själsöån. Även i år kommer vi i Gotlands Sportfiskeklubb bedriva övervakning och ha en fiskfälla placerad här. Genom att räkna uppvandrande öringar och varsamt släppa dem så de kan fortsätta sin lekvandring får vi lite koll på beståndet.

Ha en skön höst tills vidare. Vi hörs inom kort. 

Gröna, friska danser

Det är något friskt i luften. Vinden är svag, men regnskyarna mörka över skogen och färgerna börjar skifta i allt mer orange, gult och rött. På marknivå är det fortfarande mestadels grönt.
Idag är det grönaktigt i mina tankar också. En finfin dag för lite halvhjärtat abborrfiske. 

Häromdagen damp det ner några favoritjiggar i brevlådan. Berkleys lilla söta, men farliga Pulse Shad. Storleken 8 centimeter brukar vara superb för abborre. Den funkar för dropshot, för ordinärt jiggfiske och som upphängare, eller vad du nu vill. 

Abborrarna är truliga och lite misstänksamma. Starkt solljus kan ibland ha den effekten. Eller något lufttrycksfall, eller väderomslag. Alltid har vi något att hänga upp våra misslyckanden på, inte sant?

Men jag får några sprattliga filurer med lite trixande. Små, små darrningar där den dropshot-apterade jiggen får dansa rumba på fläcken verkar fungera. Ibland, åtminstone. 

Jag testar diverse olika taktiska trix och byter jigg några gånger, men det verkar som om det är försiktighet och tålamod som är dagens mest säkra melodi. Jag tar en kaffe och känner hur vinden som långsamt ökar faktiskt är rätt sval. Sjöar, åar och hav kyls ner. Det luktar höst. Jag får små lyckokänslor mitt i det vemodiga. Ett knappt år tills nästa sommar, men istället: en hel höst, fylld av möjligheter för mig som älskar både havsöring och gädda. Och abborre för den delen. Man ska inte gå händelserna i förväg. 

Jiggen får dansa ytterligare ett par melodier och mitt jiggspö böjas av underbara knyckar. Abborrarna får simma åter, även om jag slickar mig lite runt munnen när jag tänker på smörstekta filéer. Det kommer andra chanser. Och det kommer höst. Var så säker. 

REKORDLÅNG PAUS - nu kommer hösten

Fiskevänner och bekanta! 
Jag har inte slutat fiska. Inte heller slutat blogga. Men jag valde att ta en lång paus under sommaren, för att vila, skaffa inspiration och dessutom ta mig en djup funderare över hur mycket och ofta jag egentligen kan göra det här.

Under senvåren fick jag också ta emot några riktigt märkliga och aggressiva meddelanden från människor som kallar sig fiskare, men ändå inte verkar ha kunskap eller omdöme i de mest elementära frågor kopplade till vår kära syssla. Jag ägnade på tok för mycket tid åt att förklara, berätta, informera och ibland till och försvara mig. Eller jag försvarade snarare de idéer, normer och värderingar de flesta av oss har. Jag blev ett ofrivilligt språkrör, vilket man får står ut med om man sticker ut sin långa näsa i blåsvädret.

Som tur är vägs allt det där upp av de oerhört många fler trevliga och kunniga sportfiskare som har vänligheten att komma med glada tillrop och support. Ni är många, många fler och mycket, mycket roligare att kommunicera med. Således fortsätter jag väl ett tag till. Mellan jobb som är både fiskerelaterade (Sportfiskarnas storfiskregister, Fiskejournalen etc) och alla de andra uppdrgen, så ska jag blogga vidare. 

Vi hörs och ses snart. Det nalkas höst. Då är det mycket som brakar loss med full kraft. Tills dess: Må gott där ute och kom ihåg att fiska med huvudet högt och öron och ögon öppna. Var snälla mot varandra och njut av tillvaron.
Skitfiske!

I ljudlöst territorium

Långt borta, i en annan ände av Sverige, glider jag nästan ljudlöst ut över en stilla vattenyta. På håll, en tjutande trana och en korp. Ett svagt knarrande från pedalerna som driver fram kajaken. Sjöarna verkar vara oräkneliga här i landskapet Dalsland. Vatten överallt. Fiskemöjligheter överallt. En liten armada av flytfarkoster utan motor sprider sig över den relativt lilla, men djupa sjön. 

Några av mina följeslagare är proffs i den här grenen - kajakfiske. Själv är jag ganska ovan, men entusiastisk. Målet är gädda och vi ömsom spinnfiskar, ömsom släpar ett bete efter kajaken. Att kalla det trolling är egentligen en överdrift. Dragrodd, eller snarare "paddelfiske med släpande drag" är en mer korrekt beskrivning. 

När en gädda hugger och det drar till är det alltid lika roligt. En extra dimension till upplevelsen är när man sitter i en lättdriven kajak, som liksom snurrar till och följer med i fajten. 

Foto: Jesco Peschutter

Omgiven av sportfiskejournalister från olika delar av Europa, ett filmteam från USA och ansvariga för Hobie Kayaks bidar jag min tid med att försöka överlista gäddor i både djupa och grunda sjöar. Det är en utmaning. Kajakfiske är ju "the new black" enligt många. Jag konstaterar att det på många sätt passar mig. Det är svårt att komma närmare naturen än så här. Och när farkosten är lätt att styra, stabil nog att ställa sig upp i och ger åtkomst till helt nya äventyr får man falla till föga. Det blir nog mer av den här varan.

Äventyret i sin helhet kommer jag berätta mer om framöver - i ett reportage i Fiskejournalen. Detta är bara ett litet smakprov jag inte kan undanhålla dig. Njut av försommaren. På återhörande. 

Foto: Jesco Peschutter

Skymningsljusets luftsprång

Kvällen nalkas. Jag lägger jobbet åt sidan, slänger ihop en middag till hungriga familjemedlemmar och drar iväg. Koltrastens serenad är ljudlig. En knölsvan glider långsamt förbi mig när jag äntrar vattnet. Idag har jag ingen brådska. Jag njuter av det lilla i det stora. Förhoppningarna är låga, men känslan stark.

Varje kast blir en bubbla av både fokus och avslappning. Jag följer betets väg genom luften, noterar nedslagets plask och låter linans ringlande och sträckning bli en del av kvällen. Allt hör ihop. Varje vevtag känns viktigt och i varje vevstopp visualiserar jag för mitt inre hur en följande havsöring gör ett snabbt utfall.
Märkligt nog fungerar det. Det är inte bara självbedrägeri, det är ett faktum. Jag kan nästan förutspå när det kommer hugga. Till en början är det tomt. Men snart kommer de - i flock dessutom. Havsöringar som jagar betet ända in, puffar, stöter och ibland hugger benhårt. Men sällan har det varit så svårt att kroka dem. Jag misstänker att de egentligen inte biter över mitt drag, utan snarare bryskt undersöker vad det är. 

Solen sjunker lite till. Vinden mojnar ytterligare. Bra. Och dåligt. Men, plötsligt vänder oddsen till min fördel. Jag krokar några öringar. Inga bjässar. Ett par är under måttet, ett par strax över den där halvmetern. Större fiskar lösgör sig ur vattnets mörker, visar sig, ökar min puls och vänder tillbaka. 

Så faller hugget. Fisken tar betet med fart. Det surrar till i slirbromsen, trots att den är hårt ställd, spöet bockar och jag rycks nästan med, när jag höjer spötoppen i ett mothugg. Fisken rusar, kastar sig ur vattnet och landar i kaskader av brackvatten. Ännu en rusning och jag är orolig och fylld av sprudlande glädje på samma gång. Vilken fisk! Den här vill jag landa, tänker jag just som den hoppar ännu en gång och landar. Linan sträcks inte den här gången. Betet singlar ensamt genom vattnet. Fisken är fri och jag är tillintetgjord.

Nu kommer mörkret och jag avbryter. Jag sitter i kylig kväll och ser solen gå ner i det hav jag har som mitt andra hem. Vad är väl en förlorad fisk? Vad är väl ännu en dag i livet, om inte erfarenheter och upplevelser. Det kvarvarande skymningsljuset följer mig hem. Det kommer fler dagar, fler fiskar.