Sådär hårt och motsträvigt är fisket ibland. Man tycker att man har "förtjänat" eller "lagt ihop till" några vettiga fångster. Fiskarna bryr sig noll, zip, nada. Rättvisefunktionen i sportfisket betyder att du likväl kan knalla ner på årets första tur, blåsa dammet av draget och fånga drömfisken. Matematik har inte så mycket med det hela att göra. Fast, en sak stämmer förstås: till slut hugger den. Man känner bara frustrationen och motvinden när vänta blir för lång.
Vi kan prata om vattenstånd, om temperaturer, om fel vindar och om allsköns miljöfaktorer. Men, vi kan inte besegra omständigheterna med teorier. Det är bara att bita ihop. Jag och Kenny nöter av ett område där det trots allt ser fint ut. Ingenting.
Jag föreslår att vi åker vidare till en annan plats. Jag hinner inte ens knäppa vadarjackan förrän Kenny har en liten fisk på kroken. Han släpper den åter och vi vandrar vidare medan den ökande vinden gör sitt bästa för att leta sig in under mössor och muddar.
Nu! ropar Kenny. Han behöver inte säga så mycket mer. Jag ser hur hans spöklinga jobbar hårt. Det där är ingen fisk i mina storleksintervall.
En perfekt formad, tätt svartprickig och fettfeneklippt öring av bästa slag har nu avverkat sina sista jakträder i Östersjön. Kenny får en perfekt fisk till julbordet. En härlig trofé. Själv fortsätter jag min höstvana trogen – jag skjuter bredvid målet. Kennys vadare läcker. Det är kallt om foten även med täta sockor, så jag förstår att han avviker med den fina firren i bagaget.
Dagen är kort i decemberblåsten. Jag snabbfiskar en sträcka där det är mest ålgräs som ger tyngd i mitt spö. Envisheten och en svag strimma av hopp driver mig vidare. Vinden är så elak och vågorna börjar byggas upp, trots att jag försökt undvika den tydligt direkta blåsten.
Stor är den inte. Förstås. Men en öring nyper på, hoppar och skakar. Jag släpper den och kastar vidare. På nästan samma fläck hugger ännu en liten. Finns det bara sådana i en radie på en halvmil omkring mig? Nä, Kennys fisk högg ju intill mig, så det måste vara något annat.
Nu är mörkret nära. I något av de sista desperata kasten får jag ännu en blank och sprallig fisk, som verkar stryka runt i vågbrotten. Inte heller den här är tillräckligt stor. Tjock och fin, men ingen bjässe. Jakten fortsätter. Den svåra, påfrestande, tunga jakten på att få en målfisk, som finns där ute någonstans. Eller så är hela den här hösten och vintern förlorad? Det vet man aldrig. Och kanske är det ovissheten och någon slags trolldom som gör att man trots allt fortsätter. Ge upp? Det är inget alternativ!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar