Bland drömgäddor och legender

Mitt under fisket, krokar jag något särdeles tungt och känner benen darra när den grova fisken går i sidled. Den går inte upp i ytan som de mindre. Den tar lina, lugnt och stadigt och stångar så att spöklingan pulserar i takt med brännande tinningar. Nu är jag nervös. Lasse har fullt sjå med att kroka loss en annan fisk, men Mickis kommer till undsättning. Han står redo med håven och försöker lugna mig. Jag håller sträckt lina och kommer ihåg att släppa på slirbromsen. Min Revo knarrar bara lite försiktigt. Jag är i en bubbla. Allt går planenligt. 

Det känns som om tiden stannat totalt, när en lång, grov och massiv gädda plötsligt stiger horisontellt upp och ställer sig i ytläge. Hon ser ut som en timmerstock med käftar. Jämfört med den tiokilos jag nyss fångat är den här fisken en klart större fisk. Hur stor? Jag får aldrig veta, för det som inte får hända händer. Långsamt, retfullt, vänder den stora fisken på huvudet och låter betet flyga ut, medan hon majestätiskt glider ner i det grumliga vattnet. Ramsor av otryckbara uttryck ljuder i båten, medan jag sjunker ner och nästintill intar fosterställning. Nej! Nej, nej nej. Inte den fisken! Min drömfisk.
Det som räddar mig är att det i övrigt går alldeles strålande ...

Gädda! Riktigt gäddfiske. Jag älskar det. Simple as that. Resan är lång. Jag kliver ur bilen och byter om i snålblåsten. I samma stund glider Lasse och Mickis in till bryggan i en fulladdad Trackerbåt. De har redan såriga knogar efter otaliga gälgrepp och löjligt stora leenden efter ett par timmars tokbra fiske. Det bästa av allt är att den här dagen egentligen inte är en fiskedag. Det är en resdag. Men som underbar bonus hinner jag dänga gädda i en och en halv timme. Som jag längtat.
När smakstarten innebär en riktigt fin gädda redan på andra kastet är jag i sjunde himlen. En handfull gäddor biter över mina beten och i stugan senare på kvällen är jag upprymd. Vi har ju tre dagars fiske framför oss. 

Efter sedvanligt snicksnack och noggrann planläggning är det dags att ladda för nästa dag. Vi jäktar inte. Natten är iskall och med stigande temperatur och tilltagande vind kommer vi få bättre förutsättningar. Kaffetermosar, mat, beten i parti och minut, färdigriggade spön och glada kamRater. Den här båten är rustad för stordåd.

Och som det hugger. Vi får våra drömmar uppfyllda med råge. Kanske är det åratal av försök att pricka rätt, halvlyckade räder till allehanda vatten och lite envishet som till slut belönar oss. Men finfiske av bästa snitt har vi. Vi dänger med alla sorters beten och får fisk på det mesta. Dag två är likadan. Dag tre är aningen seg, men ändå landar vi runt 30 gäddor i båten. Våra vänner som fiskar i närheten har också härliga framgångar. Det är helt enkelt top notch. Gäddfiske royal. Vi jublar och vi skrattar. 

Och utdelning får vi. Oräkneliga gäddor. Nästan inga mindre exemplar. Flera fina fiskar runt 110 centimeter, två väger över tio kilo och allmänt fantastiskt vackra fiskar i finaste kondition. Leken är inte direkt stundande, så vi stör dem inte nämnvärt känns det som.

Den där giganten, som jag berättade om i inledningen såg vi inte igen. Det svider lite, men när resten av fisket är så fulländat får man inte hänga läpp. Men, visst ... Visst undrar jag vad den vägde. Hur stor var den egentligen? Det får vi aldrig veta. 

Med bildkavalkaden nedan låter jag er själva se en liten, liten bråkdel av vad vi fick vara med om. Tack alla vänner  - Lasse, Mickis, Robban, Johan, Kenneth, Werner, Björn. Jag vill ha repris. Snarast.  

En liten braxenimitation, vid namn Havoc. Ett handgjort bete, tillverkat av Darek från Polen fick visa vad det kunde. 

Tunggung blev det när jag presenterade en klassisk McTail,
relativt snabbt hemfiskad över ett spännande område.

 Lasse med en tiokiloskluns fångad på egenhändigt snidat bete. Succé!
Och strax därefter lyckas jag kroka en ännu tyngre... Galet!

En bit över tio kilo, fördelat på 110 centimeter madam slukade en McMio,
så det dånade i min kropp. Den känslan slår mycket, så är det bara.  

Tusen och åter tusen kast. Ryggarna värker, händerna ömmar.
Det är värt varenda ansträngning.

En klassiker vid det här laget. Svartzonkers fina McTail, snidad i trä - av Claes himself.
När vädret övergick till lite mörkare och kallare fungerade den ypperligt. 

Finvädersgädda. Mickis stod i fören och trängdes med min stora betesväska.
Inga problem. Han krokade så det sjöng i klingan.

Så många sportfiskare har så mycket att tacka den här mannen för. Jag är oerhört glad och stolt att kunna kalla Robert "Jenk" Bertrandt för min vän. Han är inte bara en generös och hjälpsam kompis och en föregångsfigur inom mycket av det moderna, svenska gäddfisket. Han är själv en hejare på att fiska gädda.
Därtill är han vårt lilla gängs egen reseledare.
Du är en stjärna, Robban! Tack!

Silverregn i kubik

Jag andas tungt, men kroppen känns lätt. Jag tittar tacksamt ut över vattnet, under en delad himmel. Det är en tydlig en skiljelinje på himlavalvet, där en front rör sig framåt. Längre bort är det blått. Här är det grått. Men i sinnet skimrar de mest fantastiska färger, men mest av allt: silver. Vilken dag. Jag är stum av glädje och tacksamhet. Och givetvis har jag lämnat den stora kameran hemma ... 

Det är så efterlängtat. Gnäll lönar sig ju sällan, men den trogne läsaren av bloggen kan ju enkelt konstatera att jag trots allt konstaterade lite missmodigt att det var länge sedan det knakade ordentligt i spöklingan. Omkring mig har det tagits finfina öringar - av både de ihärdiga och de sporadiska sportfiskarna. Men någon fullständig rättvisa eller jämvikt kan man inte räkna med i fiskets värld. Ibland går det upp, ibland ner. När motvinden parkerat lite för permanent kommer misstron, dubierna, sökandet efter nya sanningar. 

Men när det väl händer, så händer det. Jag besparar er vissa detaljer, men några går inte att undanhålla. För, som jag sagt förr: plötsligt händer det – och allt känns åter i mer balans.
Allt lossnar. 

När den ganska milda vinden träffar ansiktet och jag ser Östersjön röra sig frejdigt där ute anar jag att det nog kan hända grejor idag. Jag smyger ut, bland översköljda stenar. Vattenståndet är lågt, inte det bästa. Men vinden är fin. Vädret känns rätt och jag hoppas på kontakter snart. Inget händer. Märkligt.
Det är när jag tänker ge upp kustavsnittet som jag har första kontakten. När jag lyfter draget ur vattnet kommer en silvrig skapelse efter och försöker bita betet ovanför vattenytan. Jag tvärstannar och kastar snett in mot land igen. Långt in, på knädjupt vatten. Är det här de är? Ingenting, Nästa kast, snett utåt.

Det finns hugg man minns. Ibland för vad som händer efter hugget, ibland för själva känslan i förstakontakten. I det här fallet är det snarare ett hugg som blev den förlösande scenförändringen. Här och nu hugger den fisk jag letat efter så länge att det nästan gör ont i kroppen. Bestämt, men inte överdrivet hårt nyper det tag i det MO-draget jag dänger med. I stort sett direkt känner jag den massiva tyngd och obevekliga kraft som bara en stor fisk har. Adrenalinet rusar och så gör även fisken. Den hoppar med sin väldiga kropp och plumsar ner i vattnet så att Östersjön sviktar. Känslorna pendlar mellan eufori och ondskefull nervositet. Den hör typen av fiskar vill man inte tappa. Grafitklingan står i ett uppochnervänt U när jag försöker dra fisken inåt. Den rusar igen. Min lille Revo-rulle släpper lina med en mjuk broms som lugnar mig något. 

Med klumpiga fingrar får jag upp den lilla fickkameran och filmar en snutt. Resultatet nedan är därefter. Så småningom, i eoner av tanketid, men säkert bara några minuter i den verkliga dimensionen, släpar jag in den tunga fisken bakom några stenar. Jag mäter den till 80 centimeter, konstaterar att den är blank, men tätprickig och med en deformerad ryggfena. Odlad. Ändå släpper jag den. Jag har inte hjärta att slå ihjäl en sådan praktfisk.

Fiskelivet ler brett igen. Ute i vågorna dröjer det inte länge förrän det hugger igen. Det är fullständig bonanza runt mitt bete. I vartenda kast har jag fiskar som kommer rusande och hugger, missar, eller fastnar. De som missar försöker igen. Jättar till öringar slåss om mitt bete. Jag tror inte det är sant. Proppen ur. Allt på en gång och payback time för många månaders hårt kämpande.

Jag tar en paus och fortsätter till ett annat intressant kustparti. Återigen hittar jag rätt. Jag tappar snart räkningen på antalet kontakter, men försöker hålla koll på hur många öringar jag landar och släpper åter. Det är en hel del ...
En är under måttet, en är en efterleksfisk. Övriga är kanonblanka och uppenbarligen väldigt hungriga fiskar av toppkvalitet. Dagens näst längsta mäter 72 centimeter. Jag tappar en större i kastet efter och är nästan fartblind, men överlycklig.
Det finns mycket att försöka förmedla, mycket att dra lärdom av och än mer att fundera över. Men just nu är jag bara oerhört tacksam över att jag fick uppleva ännu en levande dröm i fiskets värld. Sensmoral: sluta aldrig hoppas. Förr eller senare händer det. kanske.  

Filmen nedan är producerad med skakiga fingrar, undermålig utrustning och allt för mycket stressnivåer i blodet. Ha överseende. Tack.

Musik: Jono – Clear från albumet "Silence"

Kustens vårhopp

Knappt hemkommen från Blekinge, där tranorna skränade, är jag åter på en kust där brunänder och knölsvanar letar mat på grundvattnet. Dimman lättar näppeligen trots en bitsk vind. Fuktmättat, lockande och ovisst, nu när det är lågvatten och fortfarande iskallt i böljan. Men hopp om vår är det trots allt. Småfåglarnas sång och ljuset som räcker långt in på eftermiddag berättar det för mig.

Jag gör ett första kast och vandrar samtidigt ut mot tunga vågsvall. Jag är inte beredd.Jag tror att jag har fastnat i botten. En seg känsla. Men så höjer jag spöet och känner ett tungt, envetet motstånd när en stadig fiusk drar i sidled. Utan mothugg har jag inte lyckats fästa krokarna, så den stora släpper snart. En sådan fisk man inte stoppar hur som helst. 

Det tar en stund innan jag får lite plåster på såren. Jag nöter av en fin sträcka utan en enda påhälsning. Men när jag retirerar mot bilen stannar jag till och testar en liten fläck som ger mig rätt magkänsla. Kanske är det egentligen någon slags inarbetad erfarenhetsbank som säger åt magen att det nog är rätt ställe.

Första kastet här också. Fisken sitter. Den hugger långt in, när jag låter draget stanna upp och liksom vila i horisontalläge. Den sprattlar, snurrar och far an. Snart släpper jag den. Den är runt 55 centimeter lång och vitblank, skir, ren som snö. 

Ytterligare ett par kast och en havsöringsfrände i samma slags förpackning, bara något större,  biter tag – och jag håller fast den. Den får vila på en blöt sten medan jag rotar fram peangen och krokar av den.

Jag undrar varför jag inte hittar de riktigt stora. Vissa verkar kunna åka ut, kroka ett par och alltid ha en 70 centimeter lång öring att rapportera hem om. Så är det sällan för mig. Men, blind av min ständiga passion för kusten, för fisket och för tystnaden, så fortsätter jag. Hopp om vår och hopp om det riktiga hugget – det som inte uppenbarar sig enligt matematisk logik, utan mer av en slump, antar jag. Men, kanske händer det. 




-->

På klassiska huggäventyr

Blekinges mytomspunna skärgård. Stilla morgon i mars. Spänningen finns där, när vi kliver ner i båtarna. Skratten klingar av och minerna stelnar. Nu är det allvar. Med så många fiskegalningar samlade kryper koncentrationen fram. I stort sett hela Team ABU Garcia är på plats för att umgås, dela idéer och ... fiska gädda.

Denna underbara rovfisk. Vi delar upp oss i båtarna och glider ut på ett stilla hav. Den röda gladan seglar ovanför oss, en tjutande trana anropar våren och den fuktmättade luften omsluter oss. Visst är det på tok för stilla, men vi tänker nöta och försöka så mycket vi bara kan. 

Det visar sig vara lika trögfiskat som vi förutspått. Blankstilla efter en kylig natt. Förleksfiske som det ofta är. Men chansen finns. Den sporrar oss.
– Idag blir det till att nöta. Det blir inte lätt, men chansen till ett riktigt grishugg finns ju, hojtar Håkan Franson.

Som vi nöter. Allihop. Några smågäddor kommer upp. Men det är knappt. Vi lunchar, stärker oss med varmt kaffe och kör vidare. Allihop. Håkan, Tobias Fränstam, Robbo, Joel, Evelina, Olle, Bosse, Jonas, Adrian, Anton, Anders, Benny, Linus ... Den samlade fiskeerfarenheten och den samlade mängden exklusiv utrustning borde rendera gädda för ett helt år. Men, idag är de motvilliga. 

Jonas får dagens längsta. Två längsta, till och med. Mina smågäddor är inte mycket att hänga i julgranen. Eller så är det just det de duger till. Vi gnetar med små beten, stora beten. Långsamt, ännu långsammare, snabbt och med alla knep från taktikboken. Men till slut är det dags att angöra bryggan och bege oss till middagsbordet. Kanske är det ändå dagens höjdpunkt.

Vi vaknar till en piskande vind och väderinstitutens varningar om ett annalkande busväder. Ymnigt snöslask och hårda vindbyar ska dra in. Vi både gläds och tvivlar. Glädje för att vind ändå är bra. Tvivel för att lufttrycket är lågt ovh busvädret bitande.

I de skyddade vikarna är det dock fullt fiskbart. Ingen tid att förlora. Vi drar iväg mot de platser vi tror på för dagen. Jag väljer att fiska med tailbeten och jerkbaits som jag kan göra långa pauser med. Jag har ett stenhårt hugg, tappar en fin fisk, landar en 80-centimetersgädda och får varma händer, lite högre puls och inspiration. Det hugger lite bättre för alla idag. Tänk vad lite vind kan bidra med. Vattennivån har dessutom stigit, lufttrycket är på väg upp. Små detaljer som vi sportfiskare gärna ser som mirakelmedicin. Men samtidigt är den egna tron och fokuseringen viktig.

När jag har en försiktig stöt ute på ett gräsbevuxet flak ökar jag tempot en smula, stannar och krokar en hyfsat stark madam. Den meterlånga fisken blir dagens behållning. Vackert metallicgrön, med hög och kompakt kroppsform. 

Foto: Tobias Fränstam

Foto: Evelina Henriksen

Innan vi avslutar har snöslasket börjat svepa in på tvären. Lockelsen till nästa äventyr tar över. Dagens är till ända. Tack, vänner. Sa jag att jag älskar att fiska gädda?