Bland drömgäddor och legender

Mitt under fisket, krokar jag något särdeles tungt och känner benen darra när den grova fisken går i sidled. Den går inte upp i ytan som de mindre. Den tar lina, lugnt och stadigt och stångar så att spöklingan pulserar i takt med brännande tinningar. Nu är jag nervös. Lasse har fullt sjå med att kroka loss en annan fisk, men Mickis kommer till undsättning. Han står redo med håven och försöker lugna mig. Jag håller sträckt lina och kommer ihåg att släppa på slirbromsen. Min Revo knarrar bara lite försiktigt. Jag är i en bubbla. Allt går planenligt. 

Det känns som om tiden stannat totalt, när en lång, grov och massiv gädda plötsligt stiger horisontellt upp och ställer sig i ytläge. Hon ser ut som en timmerstock med käftar. Jämfört med den tiokilos jag nyss fångat är den här fisken en klart större fisk. Hur stor? Jag får aldrig veta, för det som inte får hända händer. Långsamt, retfullt, vänder den stora fisken på huvudet och låter betet flyga ut, medan hon majestätiskt glider ner i det grumliga vattnet. Ramsor av otryckbara uttryck ljuder i båten, medan jag sjunker ner och nästintill intar fosterställning. Nej! Nej, nej nej. Inte den fisken! Min drömfisk.
Det som räddar mig är att det i övrigt går alldeles strålande ...

Gädda! Riktigt gäddfiske. Jag älskar det. Simple as that. Resan är lång. Jag kliver ur bilen och byter om i snålblåsten. I samma stund glider Lasse och Mickis in till bryggan i en fulladdad Trackerbåt. De har redan såriga knogar efter otaliga gälgrepp och löjligt stora leenden efter ett par timmars tokbra fiske. Det bästa av allt är att den här dagen egentligen inte är en fiskedag. Det är en resdag. Men som underbar bonus hinner jag dänga gädda i en och en halv timme. Som jag längtat.
När smakstarten innebär en riktigt fin gädda redan på andra kastet är jag i sjunde himlen. En handfull gäddor biter över mina beten och i stugan senare på kvällen är jag upprymd. Vi har ju tre dagars fiske framför oss. 

Efter sedvanligt snicksnack och noggrann planläggning är det dags att ladda för nästa dag. Vi jäktar inte. Natten är iskall och med stigande temperatur och tilltagande vind kommer vi få bättre förutsättningar. Kaffetermosar, mat, beten i parti och minut, färdigriggade spön och glada kamRater. Den här båten är rustad för stordåd.

Och som det hugger. Vi får våra drömmar uppfyllda med råge. Kanske är det åratal av försök att pricka rätt, halvlyckade räder till allehanda vatten och lite envishet som till slut belönar oss. Men finfiske av bästa snitt har vi. Vi dänger med alla sorters beten och får fisk på det mesta. Dag två är likadan. Dag tre är aningen seg, men ändå landar vi runt 30 gäddor i båten. Våra vänner som fiskar i närheten har också härliga framgångar. Det är helt enkelt top notch. Gäddfiske royal. Vi jublar och vi skrattar. 

Och utdelning får vi. Oräkneliga gäddor. Nästan inga mindre exemplar. Flera fina fiskar runt 110 centimeter, två väger över tio kilo och allmänt fantastiskt vackra fiskar i finaste kondition. Leken är inte direkt stundande, så vi stör dem inte nämnvärt känns det som.

Den där giganten, som jag berättade om i inledningen såg vi inte igen. Det svider lite, men när resten av fisket är så fulländat får man inte hänga läpp. Men, visst ... Visst undrar jag vad den vägde. Hur stor var den egentligen? Det får vi aldrig veta. 

Med bildkavalkaden nedan låter jag er själva se en liten, liten bråkdel av vad vi fick vara med om. Tack alla vänner  - Lasse, Mickis, Robban, Johan, Kenneth, Werner, Björn. Jag vill ha repris. Snarast.  

En liten braxenimitation, vid namn Havoc. Ett handgjort bete, tillverkat av Darek från Polen fick visa vad det kunde. 

Tunggung blev det när jag presenterade en klassisk McTail,
relativt snabbt hemfiskad över ett spännande område.

 Lasse med en tiokiloskluns fångad på egenhändigt snidat bete. Succé!
Och strax därefter lyckas jag kroka en ännu tyngre... Galet!

En bit över tio kilo, fördelat på 110 centimeter madam slukade en McMio,
så det dånade i min kropp. Den känslan slår mycket, så är det bara.  

Tusen och åter tusen kast. Ryggarna värker, händerna ömmar.
Det är värt varenda ansträngning.

En klassiker vid det här laget. Svartzonkers fina McTail, snidad i trä - av Claes himself.
När vädret övergick till lite mörkare och kallare fungerade den ypperligt. 

Finvädersgädda. Mickis stod i fören och trängdes med min stora betesväska.
Inga problem. Han krokade så det sjöng i klingan.

Så många sportfiskare har så mycket att tacka den här mannen för. Jag är oerhört glad och stolt att kunna kalla Robert "Jenk" Bertrandt för min vän. Han är inte bara en generös och hjälpsam kompis och en föregångsfigur inom mycket av det moderna, svenska gäddfisket. Han är själv en hejare på att fiska gädda.
Därtill är han vårt lilla gängs egen reseledare.
Du är en stjärna, Robban! Tack!