GOTT NYTT 2018

Spönötare och linsträckare! 

Ska jag göra en superkort sammanfattning så går 2017 inte till historien som något särskilt bra fiskeår för mig. Lite för ont om tid och urusel timing. Men, ändå har jag några minnesvärda och härliga stunder att blicka tillbaka på. Mest har det handlat om mina två favoritpredatorer: gädda (på bortaplan) och havsöring (på hemmaplan). Antagligen blir det samma visa under 2018, även om jag drömmer om mer tid för rappa abborrar, truliga rudor, luriga sutare, omöjliga gräskarpar, hemlighetsfulla gösar och mycket annat. Vi får se.

Jag önskar dig ett underbart fiskeår 2018 - men framför allt ett bra år med god hälsa och många fina upplevelser för dig, dina nära, kära och vänner. Fiske är inte allt. Det är bara en av alla saker vi använder vår tid på Jorden till. 😉

Tight lines! Gott nytt år!

Kompakt grått, kompakt silver

När vinden lagt sig ligger fukten tung över havet. Ett grått täcke av mildvinter som bäddar in allting i en tyst känsla. Visst rör sig trädkronorna lite. En svag vind flyttar regnskyarna över landskapet. Östersjöns svall är ännu i rörelse efter ett par tuffa dygn. Det luktar öring.

Förmiddagen har redan förflutit. Lite för mycket att stöka av, för att en heldag ska vigas till trevligheter. Och framemot eftermiddagen är det redan kväll på något förunderligt sätt. 
Jag styr stegen ner till en sträcka jag inte fiskat på mycket länge.
Att det finns öring här behöver jag inte tvivla på. Efter några kast kommer första stöten. Tänk, att en sådan liten rörelse i linänden kan fortplanta sig via multirullens härliga direktkontakt och vidare in i själva nervbanorna. För så känns det när värmen och vaksamheten ökar och sprids. Snart sitter första fisken där. Den snurrar, lever an och gör motstånd, men kommer snart närmare. 

Dryga halvmetern lång, pigg och rask. Den har några skarpmärken på sidan. Det ser faktiskt ut som om den suttit fast i ett nät, men tagit sig loss, med bara några fjäll som förlust. Jag lyfter kämpen ur vattnet som hastigast och krokar loss den.

Jag förflyttar mig. Det är som om skymningen redan är här. Regnstänken som faller förstärker känslan av ödesmättad sluttamp. Jag vet att jag inte har långt tid på mig nu, men jag vet också att jag nog hamnat rätt nu. Här ser det ännu mer lockande ut. Redan i kast två eller tre petar en öring till trekroken, just under spöspetsen.

Jag vinglar ut mellan ett par stora stenar och svajar lätt i vågorna. Jag känner hur öringarna petar, undersöker och jagar mitt drag. Jag överdriver. Ännu snabbare tempo,  ännu längre vevstopp. Då slits nästan spöt ur mina händer. Ett stenhårt hugg – åtminstone för att vara december. Den rusar och gör till och med ett graciöst hopp över ytan. 

Den silverblanka skapelsen är vacker, välmatad och ungefär 62 centimeter lång. Kanske någon centimeter till. Jag mäter inte exakt, utan vill förvissa mig om att den får simma ut och jaga vidare. Nu är det på gränsen till kväll, trots att jag nyss anlände.
Jag har bara min något brusiga kompaktkamera med mig. Det får duga så. Nu är det kaffedags.

Ett kast närmare

Jag tror först att det är vågorna som drar linan lite i sidled och åstadkommer en förnimmelse av något. Men när jag vevat in draget och tittar ner i vågskummet sticker en fin öring iväg som en pil. Jaså, de är här.
De stundtals förhatliga vågorna, som hela tiden lyckas samla kraft för att slå emot mig och vräka upp iskall Östersjövätska över mina händer, känns nästan vänskapliga. Så snabbt går det från att vara frusen och fundersam, till überfokuserad och hoppfull. 
Nu dröjer det inte länge, tänker jag när en hård stöt signalerar jagande fisk. Jag stoppar, vevar och ...

Där! Nu sitter öringen fast. Den rullar i ytan på klassiskt öringsmanér. smårusar och sprätter, men kroken sitter fint. Det är en fisk på dryga halvmetern, blank som nypolerat stål. Jag släpper den åter och låter mitt drag singla ut i vågbruset igen. Bra val. Där smäller det igen. Ganska nära där jag står och balanserar. 

Lite större än den förra, kanske 55 centimeter. Den är något mer tätprickig – ofta ett tecken på att den kan vara odlad. Och visst. Ryggfenan tydligt knäckt, fettfenan klippt. Den här fisken lyfter jag utan pardon ur vattnet för att ta hem. Den är ingen bjässe, men kommer få pryda julbordet som gravad. 

Hur det än är, så känner jag mig inte färdig med de här jagande rovfiskarna. De verkar cirkulera här ute i vågorna, så jag knallar ut igen. En liten stunds stillhet följer och jag låter tankarna vandra till vår, värme och ljus. Ännu är det inte ens vinterdagjämning. Och vågorna är isande kalla, så till och med knölsvanarna ser bistra ut. Fast, öringarna är på plats igen. Jag släpper drömmarna, höjer spöet och krokar ytterligare en liten blank fisk. Den här är nog under måttet, så den får hoppa loss direkt. 

En annan fisk hoppar och far, så draget flyger. Otroligt. I några få plusgrader. Någon puffar, någon följer, men nästa fastnar. Underbart.

Innan jag ger upp för den korta dagen kastar jag lite på väg tillbaka. En riktigt fin blanking bestämmer sig för att bita över draget som dinglar runt i vågbrotten. Den drar till och med lite lina från min lilla finfina Revo ALX, men måste förstås ge sig strax. Vitsilvrig, glesa och få prickar. Slank, men stark. En typisk Gotlandsöring. Den förtjänar att få jaga vidare där ute, så jag tar en snabb bild och låter den sticka iväg.

Man är alltid ett kast närmare drömmen. Ett kast närmare målet. Det här är inget dåligt delmål. God Jul, om vi inte hörs igen!

En svår jakt fortsätter

Julen lär komma, oavsett vad jag gör eller vill, tänker jag. Jag tar skydd från den obarmhärtiga kulingen och blickar ut över ett tvärdött hav. Nåja. Visst finns det liv därute. Men, mina fruktlösa försök att fånga julöringen verkar gå om intet detta år. Jag kan inte räkna antalet kast och timmar jag försökt kroka och landa en ordentlig matfisk den här hösten. Som jag visualiserar den där fina fisken som en gravad läckerhet till högtiden. Icke. Jag får små. Åter små. Eller ingenting. 

Sådär hårt och motsträvigt är fisket ibland. Man tycker att man har "förtjänat" eller "lagt ihop till" några vettiga fångster. Fiskarna bryr sig noll, zip, nada. Rättvisefunktionen i sportfisket betyder att du likväl kan knalla ner på årets första tur, blåsa dammet av draget och fånga drömfisken. Matematik har inte så mycket med det hela att göra. Fast, en sak stämmer förstås: till slut hugger den. Man känner bara frustrationen och motvinden när vänta blir för lång.

Vi kan prata om vattenstånd, om temperaturer, om fel vindar och om allsköns miljöfaktorer. Men, vi kan inte besegra omständigheterna med teorier. Det är bara att bita ihop. Jag och Kenny nöter av ett område där det trots allt ser fint ut. Ingenting.
Jag föreslår att vi åker vidare till en annan plats. Jag hinner inte ens knäppa vadarjackan förrän Kenny har en liten fisk på kroken. Han släpper den åter och vi vandrar vidare medan den ökande vinden gör sitt bästa för att leta sig in under mössor och muddar.
Nu! ropar Kenny. Han behöver inte säga så mycket mer. Jag ser hur hans spöklinga jobbar hårt. Det där är ingen fisk i mina storleksintervall.

En perfekt formad, tätt svartprickig och fettfeneklippt öring av bästa slag har nu avverkat sina sista jakträder i Östersjön. Kenny får en perfekt fisk till julbordet. En härlig trofé. Själv fortsätter jag min höstvana trogen – jag skjuter bredvid målet. Kennys vadare läcker. Det är kallt om foten även med täta sockor, så jag förstår att han avviker med den fina firren i bagaget.

Dagen är kort i decemberblåsten. Jag snabbfiskar en sträcka där det är mest ålgräs som ger tyngd i mitt spö. Envisheten och en svag strimma av hopp driver mig vidare. Vinden är så elak och vågorna börjar byggas upp, trots att jag försökt undvika den tydligt direkta blåsten.

Stor är den inte. Förstås. Men en öring nyper på, hoppar och skakar. Jag släpper den och kastar vidare. På nästan samma fläck hugger ännu en liten. Finns det bara sådana i en radie på en halvmil omkring mig? Nä, Kennys fisk högg ju intill mig, så det måste vara något annat. 

Nu är mörkret nära. I något av de sista desperata kasten får jag ännu en blank och sprallig fisk, som verkar stryka runt i vågbrotten. Inte heller den här är tillräckligt stor. Tjock och fin, men ingen bjässe. Jakten fortsätter. Den svåra, påfrestande, tunga jakten på att få en målfisk, som finns där ute någonstans. Eller så är hela den här hösten och vintern förlorad? Det vet man aldrig. Och kanske är det ovissheten och någon slags trolldom som gör att man trots allt fortsätter. Ge upp? Det är inget alternativ!

Regnrusk á la december

Vind. Regn. Vågor. Steg efter steg med vattnet smattrande mot huvan. Ingenting händer. Så upphör regnet. Vinden pinar omutligt, men vätan minskar. Jag testar ett foto. Det är regn på linsen hela tiden. 

Jag nöter av ett intressant parti, där vattenfärgen känns lovande. En liten öring stöter till draget, verkar nafsa på det, just när jag stannar. Den vaggar till, under spötoppen precis, och sticker iväg. Okej, så de är här. Tydligen.

Det är några plusgrader i luften. Ungefär lika många i vattnet, antar jag. Men termometern ligger kvar i bilen. Å andra sidan spelar det ingen roll vilken temperatur det är. Det är här jag är, det är här jag ska fiska.

Så drar det till. Härliga tider i kylan! Den är inte stor, men välkommen. Med stor möda lyckas jag knäppa igång kamerans filmfunktion. Något filmpris blir det inte för det här eländet, konstaterar jag

I kastet efter biter ännu en liten öring, säkert fem centimeter kortare än föregående. Jag lossar den direkt och inriktar mig på den biten istället för att skapa ännu en usel filmsekvens.

Regnet börjar så smått igen. Och jag är hungrig. Dagen är tillända och jag drar mot värme och inomhusklimat en stund. Snart står man där med blöt jacka och kalla händer igen.