Den enda chansen

//Prolog//

Senaste tiden har varit en omtumlande period. Bloggandet har varit sporadiskt. Men, här kommer en liten comeback. Tack för alla glada och trevliga tillrop från er som följer den här obskyra sidan i webbens periferi. 

I morgontimmarnas ljusa värme lyfter skärfläckor från stranden, sånglärkan irrar runt över fältet och för första gången på en evighet är det värme i luften. Sydliga vindar väcker, lockar mig.

En isig, råkall påsk har passerat – då väder och vindar gjorde livet för en kustluffare ointressant, eller åtminstone motigt. Med personliga förluster och en tuff arbetsbörda som extravikt kändes det på något sätt skönt att låta kusten bero.
Men nu. Nu värmer det igen. Och på många sätt återvänder livet med våren.

Fiskare överallt. Vad annat att vänta sig en solig aprildag? Jag åker längre bort, ut i det tysta. Under flyende vitkindade gäss, intill ett glittrande hav.

Där står Kenny med böjt spö redan innan jag dragit på mig vadarjackan. Snart vandrar vi långsamt över tångklädda bottnar. Ett koppel fiskar följer, någon puffar till betet, men det är svårare än vi först trodde det skulle vara. Fiske. Så oberäkneligt, så infernaliskt vanebildande. Så omutligt tufft och underbart underhållande. 

Ryggarna mot soluppvärmd bilplåt. Kaffe i handen och en havsörn i skyn. Det är fler fåglar än fiskar hittills, så att säga. Men vi ska råda bot på det.
Stenrevlar och djuphål. Variationerna är små, men tillräckliga. Här bör de vara, de silvriga raketerna från havets hemligheter. Vi letar en stund, men snart hugger det och vi landar – nästan samtidigt varsin stålblank paradfisk. 

Kenny först. En bra fisk som bjuder upp till dans. Han landar den med ackuratess. Jag gläds, men har tankarna lite för långt borta. Fokus. Nu gäller det.

Kanske hittar jag rätt tempo. Kanske är det en precis placering av betet som fäller utslaget. Men, jag vet att ibland får man bara en chans. Det kan vara en liten period, ett hål i tidsväven. Eller en liten fokuserad stund, då en minimal stöt i linan gör att man ändrar tempo, varierar sig och är på tårna.

Mothugget sitter. Den fisken jag letat efter, önskat mig, visar styrka direkt. Den drar ut lina, göra två ordentliga hopp, så att silversidan kastar reflexer i solskenet. Kenny jublar. Jag också, men jag är en smula nervös. Fisken ger sig inte. Stark som en liten björn.

Snart kanar en bred blanking in och jag greppar den över stjärtspolen. Den enda chansen den gav mig. Jag tog den. Jag vann. 

Det finns fler fiskar i vattnet. Det finns också fler dagar, fler saker att värdesätta i livet. Innan solen sjunker ner och sänker vila över en sval Östersjö är jag hemma, med en djup känsla av tacksamhet. Vi har en chans att ta vara på livet. Den måste vi ta. 


//Epilog//
Den här fisken och den här vackra dagen tillägnar jag min far – du som en gång tog mig med till kusten och lät mig för evigt förhäxas och formas av havet, naturen och fisket. Som jag önskar att du kunnat vara med i dag.