När havet bjuder till

Motvinden har ärligt talat varit ganska långvarig. Men som den envise, dumdristige sportfiskare man är, så nöter man på, smälter motgångarna och ger sig hän. Även kulingvindar med snökristaller är uppenbarligen väder för en kustluffare. Eller hällregn. Eller Som tur är finns medbrottslingar att dela både bördan och mindre genomtänkta idéer med. Kenny hänger på. Det är pinande kallt. Frost i spöringarna, iskalla tår och rinnande näsor, nästan innan vi klivit i vattnet. Det finns nog bättre dagar.

Men, vattnet ser rätt ut. Vad nu "rätt" betyder i vinterkyla. Men färgen lockar, vågorna driver lagom tungt, ljuset är lågt. Hade jag varit en öring hade jag säkerligen försökt jaga något att äta här. Om jag inte förfrusit fenorna. 

Det dröjer inte lång stund. Kenny har snart landat två små. En är en efterleksfisk, den andra en intressant sak – det är en liten fisk , bara 35 centimeter lång. Men, den är odlad. Fenklippt och utsatt någonstans i Östersjön. Den kan inte ha simmat här så länge, men redan stuckit tvärs över havet – till Gotland. Imponerande simförmåga. Då förstår man ju också varför fiskarna så plötsligt kan verka som bortblåsta. 

På ett nytt ställe är det snabb action. Härliga kalkstråk, som ligger kvar efter stormandet den senaste tiden, skapar ränder i vattnet. Vi tar oss ut, där vi ser var vi sätter fötterna och kastar in i vågor, mot tångfläckar, mot storstenar, allt medan vinden nyper oss i skinnet.
Även en och annan öring nyper. Jag får ett par snabba fiskar – om än små. Vi lyckas till och med kroka varsin fisk på samma gång. Klassisk dubbeldrill. Värmen stiger inombords.

Kenny får en fin blanking på närmare 60 centimeter när han prickar rätt vågskum. Vi är snart uppe i tvåsiffrigt. Vilken vändning efter senaste tidens vedermödor och grus i maskineriet. Och baske mig. Tar inte Kenny även en härlig blanking på runt 64 cm. En odlad igen. 

Kanske kommer ändå den här dagens mest minnesvärda fisk vara den jag lyckas knipa. Jag har en stöt, som värmer kroppen lite grand. Snart följer en ganska stor fisk ända in till spöspetsen, men viker av och efterlämnar bara en stor virvel. Det är lätt att misströsta lite när man inte får en större fisk att bry sig. Men finns det en, kan det finnas fler ...
Snart drar det till i Fenwickklingan. INget hpårt hugg, utan ett mjukt, segt vinternafs. Jag tror att det är en besa, men snart blir det lite åka av och vi förstår att det öär blankt i andra änden.

Det är en härlig fisk på 70 centimeter, möjligen en centimeter mer eller mindre. Stadig, bred, lite hungrig. Den ljusa buken är inte smällfull, men öringen är ändå i fin kondition. Observera de vita bukfenorna. Det är så här de ska se ut. Kenny jublar med mig, ger mig en high five och tycker att det var rättvist. Det kan jag inte uttala mig om, men kul var det. Den ståtliga fisken simmar vidare och vi knatar på i kylan. Tack, Salmo trutta – du imponerande fisk.