2019-05-13

Blommor, tonfisk och kallvatten

Färskt i minnet – fortfarande med nervbanorna på högspänn efter att ha spinnfiskat, krokat och fajtat tonfisk under ett reportage i Kroatien. Det får det mesta i spinnväg att blekna – mätt i adrenalin, kraft och vanmakt. Men ändå längtar jag frenetiskt till hemmakusten, där stundtals omöjliga silverfärgade öringar av mer hanterbar storlek pilar runt och sätter fart på både sitt eget och mitt blodomlopp. Mer om tonfiskäventyret kommer i ett framtida nummer av Fiskejournalen. Missa inte det. 



Blomsterprakten är imponerande, trots det torra klimatet. Maj spränger alla gränser med sin grönska. Det är vid den här tidpunkten som jag brukar hänga vadarbrallorna på tork och vila, tappa lusten för att traska runt och jaga öring och istället ägna mig mer åt finväderssysslor – som att sitta på ett café och njuta av kaffet i vårvärmen, eller meta sutare i svagt gryningsljus. Men, det finns undantag. 



Termometern visar faktiskt inte ens tvåsiffrigt än – i vattnet alltså. Den senaste tidens bitande kyla har förlängt våren lite, även om det ser ut som försommar med syrener, gullvivor och äppelträd i blom. När det ännu biter en smula i skinnet så kan jag tänka mig att vada runt någon gång extra. Men ändå ... Det är lite för fint, lite för stillsamt, lite för vackert. Jag fastnar i kontemplation bland strandstenarna istället för att svinga och söka. 



Alla som fiskat öring på senvåren vet att det kan vara svårt. Från att ha varit glupska ätmaskiner (nåja) är öringarna plötsligt selektiva, lynniga, snabba och ombytliga. Vissa kvällar firar flugfiskarna triumfer på vakande fiskar i skymningens stillhet, andra dagar är det hetsjakt efter pilsnabbt invevade tobisliknande beten i solljuset.  Sedan anländer näbbgäddorna – ja, det har de förresten redan gjort – och ställer till det på sitt sätt.

Jag har ett par följare, där utanför det absolut grundaste. Bland blåstången pilar spigg omkring, några små tobisar också. Men det är förvånansvärt tomt på andra smådjur. Var är alla räkor? Märlor? Dimman lättar och vinden ökar något. Det är positivt.

En riktigt stor öring petar på mitt drag med nosen, när både imitation och äkta vara kommer in över det ljusa partiet där jag står. Trots ett sista, desperat vevstopp är den ointresserad. Den bara kollar. Jag tar en fika och försöker igen. Samlar kraft, letar hopp och ber om lite mer vind. 


Till slut hugger det. En liten tjockis till öring smäller på ganska hårt, hoppar och far. Snart befriar jag den och känner mig nöjd. Snart vandrar jag hemåt. Två fina fiskar upp, båda tillbaka. Nu är frågan om säsongen trots allt är på upphällning. Nja. Det har jag tänkt förr. 


Inga kommentarer: